Vardag var dag

Just så känns det nu. Vet inte om det är för att jag är ovan att jobba men de dagar jag är ledig känner jag mig varken ledig eller utvilad. Det går i ett. Den här veckan är jag ledig idag och imorgon. Idag tvättar och städar vi och imorgon tänkte jag försöka hinna baka matbröd och bulla medan Lilla M är på förskolan för i helgen kommer jag sova gott på dagtid och jobba kvällar/nätter. Var dag är vardag.

Nog är jag medveten om att livet är inte alltid en fest men just nu känns det allt annat än festligt att jobba oregelbundna arbetstider. Visst fördelen är att jag kan sitta hemma förmiddagar mitt i veckan och gosa med Lilla A, jag och Magnus får faktiskt mer tid ihop med bara ett barn, och Lilla M får dagar eller delar av dagar då hon kan få vara med någon av oss utan att Lilla A är med. Men det är ovant att ena veckan kliva upp 03.45 för att nästa vecka sluta jobba 04.30. Det är tärande, inte bara på orken utan på tålamodet och kreativiteten, på alla plan.

Jag kan dock inte förneka att det efter nästan 22 månader hemma ( 19 mån egentligen eftersom jag  jobbade heltid förra sommaren) är skönt att jobba. Det är skönt att komma hemifrån, ännu lite skönare att få längta efter de små men skönast är det att komma hem och faktiskt uppskatta det vi har. Vår familj. Men det är ovant. Jag är trött efter en arbetsdag och Magnus är trött efter en dag med flickorna. Det bästa är att det numera känns som avkopplande och ledigt att dra ut med dem i vagnen, leka i lekpark eller bygga duplo inne på Lilla Ms rum. Tidigare har det varit ”måsten” något vi gör ” nu igen” för sjuttioelfte gången den här kvarten. Nu är det kvalitets tid med mina barn, nu är det något jag längtar efter och har ett helt annat tålamod till. DET är skönt. DET är en vinst.

Så även om livet inte är en fest var dag så är vardagen fin den med. Trötta, lite små griniga, skitiga och jäktande är vi ändå tillfreds. Vardagen går ihop och vi får både äta och sova gott med dem vi älskar. Kan vi egentligen önska oss så mycket mer av livet?

Det dåliga samvetet

En sak jag upptäckt nu när vi närmar oss Lilla As 6 veckors dag är det dåliga samvetet som pockar på. Nu när jag inte är gravid längre känner jag väldigt sällan dåligt samvete jänte Lilla M, däremot mot Lilla A.

När Lilla M var nyfödd fick hon all uppmärksamhet, vi tittade på henne, iakttog henne när hon sov, skrattade åt varje nysning och hade värsta kollen på var enda liten sak som hände med henne. Med Lilla A blir det under helt andra förutsättningar vi gör allt detta. Visst jag har mina tre förmiddagar i veckan då Lilla M är på förskolan och vi har kvällarna när Lilla M sover, men då blir det oftast att jag donar på här hemma för att hinna ikapp eller kanske ligga steget före, eller så vilar vi. När Lilla M är med får Lilla A hänga med på ett bananskal, ska vi ut ligger hon i vagnen eller sitter i selen, är vi hemma ligger hon och sover eller betraktar sina omgivningar. Visst hon är alltid med och nära oss på ett eller annat sätt och ja, vi har ju koll på henne med, men det är inte samma sak, inte samma exklusivitet som Lilla M fick.

Missförstå mig rätt för det är ju så här det är att inte komma först, man är inte ensam, men det är ändå en liten liten bit av mitt hjärta som gråter varje gång samvetet dyker upp. Det är jobbigt att som förälder känna att det redan nu, i starten av föräldraskapet åt två, är orättvist är inte roligt, men som den gamla klyschan säger – Livet är inte alltid rättvist. Det stämmer, tyvärr. Det gäller väl bara att ta tillvara på tiden man har med dem var för sig så att det blir rättvist där.

Nu får Lilla A hänga med och Lilla M får den stimulans hon behöver, när Lilla A behöver ammas är det hon som prioriteras och Lilla M får stå tillbaka. Om ett år kommer det nog vara lite annan jämvikt, eller i alla fall mer, då vi mest troligt har två töser som kutar omkring. Som behöver tröstas när de slår sig, vatten när de är törstiga och hjälp med de hinder de hittar. Ja samvetet kommer nog bli ljusare på den fronten, men då kommer nästa sak och nästa och nästa. Det är det här som kallas föräldraskap va?

Var redo – Alltid redo

Som nybliven tvåbarnsförälder har jag upptäckt att det är näst intill livsnödvändigt att leva efter scouternas motto  Var redo – alltid redo. Om jag när vi kommer hem från en tur ute fyller på väskan, tömmer vattenflaskorna och låter dem stå redo vid kranen, fyller på med russin, smörgåsrån och annan nödproviant, diskar ur fruktlådan ( vet jag att vi ska ut igen fyller jag på med ny frukt), slänger skräp och tömmer kameran för att sedan lägga tillbaka den på direkten osv har jag underlättat min egen vardag något enormt. Om jag istället väljer att skita i allt detta och ta det när det är dags att gå ut blir det genast mycket jobbigare, när Lilla M väl förstått att vi är på väg någonstans ja då ska det gå undan, det går inte att gå och dona på i en kvart för att ta  sig iväg utan de praktiska sakerna är det lättast att ha ordning på i förväg.


Vi spenderar mer eller mindre hela dagarna ute så nu ska jag bara bli bättre på att vara Alltid redo hemma också. Se till att maten är förberedd helst färdig så den bara är att värma när vi kommer in till middag för det är verkligen dagens kritiska punkt, där och när vi kommer in för att lägga barnen. Nu är jag dessutom skitglad för att Lilla M äntligen accepterar fruktsmoothie ur påse. Har provat Ella´s kitchen förut och då har hon totalvägrat. Fick en påse från Småfolk av en vän i veckan och det sa bara slurp. Perfekt nödproviant att ha för att vara Alltid redo.