Behovet eller begäret?

När jag ligger sjuk funderar jag mycket. Det är säkerligen inget specifikt just för mig men när kroppen knappt orkar ta sig till toaletten då finns det inte så mycket annat att göra. Sova och fundera. Mina tankar har den gångna helgen fokuserat på tvättmaskiner kanske för att den har gått varm hos oss hela helgen eller för att jag inte vet hur vi skulle ha klart oss utan den. Vi har, och när jag skriver vi menar jag de 5 år som jag och M varit sambos, inte haft någon. Innan mitten av januari vill säga då vi fick en installerad i lägenheten. En tvättmaskin ingen tumlare. Det innebär att vi har klarat oss alldeles utmärkt utan tvättmaskin med två blöjbarn, en som pottränade och den andra som kräktes och annat skit och kladd. Vi har klarat oss jäkligt bra faktiskt. Men jag klagar inte just nu. Det är skönt att ha en i badrummet. Att kunna starta en maskin när alla handdukar som var rena har använts till att sanera nedkräkt parkett.  Ett behov har fötts. Behovet av det enkla i vardagslivet i form av en tvättmaskin. Eller diskmaskinen som flyttade in samma eftermiddag. Idag är det svårt att tänka sig vardagen utan den med. Inte fullt lika oumbärlig men guld värd ändå.

Men det är ändå, i mina ögon, två maskiner vi klarat oss bra utan tidigare men nu när de väl flyttat in vet jag inte om jag vill klara mig utan dem. Behovet är fött.

Så kan jag tycka om mycket. Det kan klagas på att bilar är för gamla, att en inte har den senaste färgen på Kitchen Aiden, att mobilen inte har den högsta siffran eller att lägenheten inte uppgraderats till ett hus, men till syvende och sist vari ligger behovet av allt detta? Vad är egentligen skillnaden mellan en iPhone 4s och en iPhone 5? Jag vet vad skillnaden är rent utseendemässigt och prestanda mässigt men vad gör den för skillnad i livet? Vari ligger behovet? Visst att en ny(are) bil skulle vara trevligt men vår Ford från 1995 rullar och kostar minimalt med pengar/år. Den kostar nog mer svordomar från mig än kronor om jag ska vara helt ärlig. Och hus, visst drömmer jag om ett hus, eller radhus, med en egen lite trädgård men det enda behov jag kan komma på att det skulle stilla är det att kunna släppa ut barnen på tomten och inte behöva vara med i samma utsträckning som nu. Det krävs förvisso att de blivit lite äldre först men ja ni fattar.

Så frågan som jag egentligen försökt klura på medan tvättmaskinen dunkar är – vari ligger skillnaden mellan behov och begär? Och är det inte så i dagens samhälle att det som tycks vara ett behov, eller kanske tillskrivs ett behov, snarare är ett begär? Jag vet inte och det är därför jag klurar.

Sen har ju självklart alla olika behov och begär, men har inte behoven ökat väldigt mycket de senaste 10-20 åren? Eller är vår generation bara lite mindre kapabel att klara oss utan det senaste eller är det genom tingen vi får  vår identitet och omvärldens  respekt?  För ju mer jag tänker efter desto mer inser jag att mycket av den konsumtion som vi bidrar med i det här hushållet är lyxkonsumtion. Att stilla ett begär snarare än ett behov. 

Instagram, twitter, Facebook eller blogg?

Valet föll på bloggen. I söndags efter en lång, intensiv vecka med sjukdom, tandsprickning och ett jag som var på väg tillbaka till där jag var för fem veckor sedan bestämde jag mig. En ( eller heter det ett ?) socialmedia är nog för mig just nu. Så jag loggade ut från twitter, facebook och Instagram och här sitter jag nu.

Bloggens facebooksida finns kvar och jag kommer posta där ibland. Den kommer även att uppdateras automatiskt när jag postar nya inlägg och likaså min twitter. Instagram händer det inget på. Det känns helt rätt att återuppta bloggen och lägga de andra sakerna åt sidan. Bloggen gör mig inte stressad utan ger mig något och är det något jag måste bli bättre på så är det att göra saker som ger energi. Saker som är för min skull och inte för andras. Min prattant försöker pränta in det i mitt huvud, gör inte mer än du orkar, och just nu bara sånt som ger energi i så stor utsträckning som möjligt. Bloggen ger mig även lust att fota igen och det om något har varit en stor källa till energi tidigare så jag hoppas att bloggen kan hjälpa mig ut ur utmattningen eller i alla fall bidra. Sen att jag känner en enorm tillfredsställelse av att skriva gör inte saken sämre. Att göra något för min egen skull.

Så ja, jag kraschade ganska rejält i söndags kväll. Kunde inte sova, fick tillbaka känslan av att vara instängd i mitt eget huvud, bankande puls och ljudkänslig på samma nivå som innan sjukskrivningen. Så jag skalar ner, tar fem steg tillbaka, stannar åter igen hemma från jobbet på heltid och gör om och försöker göra rätt. Bara en sådan sak som att jag de dagar jag varit på jobbet och druckit te, för det är ju det jag har gjort där de senaste veckorna inget faktiskt arbete, så har jag sovit dåligt natten innan. När jag väl har kommit dit har jag ganska omgående behövt mina hörselproppar för att klara av ljuden, inte för att det är högt utan för att det är så många olika och så oväntade. Väl hemma igen har jag pratat forcerat, ätit fort, gått fort och fallit tillbaka i mönstret om att allt ska göras på en gång, NU. Och så har den onda cirkeln varit igång. De veckor med vila jag fick i början som la grunden till en lugnare Liw föll sönder när jag återgick till jobbet. Men som sagt jag börjar om. Varvar ner, ser åter igen långsamma brittiska kostymdraman. Äter med pinnar. Försöker tala sakta och få in vanan att göra en sak i taget. Bråttomsjukan kallade en vis person mitt tillstånd. Jag börjar mer och mer förstå vad hen menade.

Det är mitt liv just nu, promenader så fort influensan gett med sig, lite strosande på loppis, fota, busa, varva ner. Allt för att få min kropp att släppa på gasen.

Reposted – Internationella kvinnodagen

Det här skrev jag HÄR om internationella kvinnodagen förra året. Här kommer det jag skrev då.

Idag på P3 (har glömt vilket program det var) så hade de skickat ut en reporter på stan som frågade hur folk hade eller skulle uppmärksamma Internationella kvinnodagen. Standard svaret var Jag ska ringa min mor/dotter och säga grattis. En lastbilschaffis skulle ge sin sambo/fru en bukett blommor för Hon hade ställt upp så mycket på honom när han jobbade runt i Europa. Tagit hand om barnen, hemmet och så. Jag reagerar väldigt starkt på dessa firanden/hyllningar. Det dessa personer verkar fira är förlegade normer som lever kvar. Är det inte just det här vi vill komma ifrån? Jag vill då det.

Jag varken firar, hyllar blir firad eller hyllas idag. I ett samhälle där den 8 mars allt mer tenderar att likna Alla hjärtans dag eller Mors dag tycker jag att vi har hamnat snett. Den 8 mars kallas Internationella kvinnodagen av en anledning, kvinnors rättigheter världen över ska uppmärksammas lite extra idag. Precis som att mamma eller mormor uppmärksammas på Mors dag och älsklingen uppmärksammas på Alla hjärtans dag så ska Kvinnors rättigheter uppmärksammas idag. Om även den 8 mars ska bli en dag då kvinnan firas för sitt kön har dagen helt tappat sin mening, snarare så blir det motsatsen till vad den stod för i sin ungdom som i så fall lyfts fram.

Läser runt lite i olika stora och små medier och skam till sägandes så tycker jag faktiskt att Aftonbladet lyckas bäst med att just uppmärksamma kvinnors rättigheter, eller bristande rättigheter. I många andra mindre, oberoende medier handlar dagens debatter och krönikor om hur kvinnan i Sverige, ett av de mest jämställda länderna i världen, kan få det bättre. Visst vi kan få det bättre, men i förhållande till andra har vi det bra, riktigt bra.

Så om vi inte kan uppmärksamma kvinnors missförhållanden varje dag så kan vi väl i alla fall uppmärksamma det idag. Inte fira, inte hylla utan uppmärksamma.

Internationella kvinnodagen blir förövrigt 101 (102 åe 2012) år i år. Först 1944 likställde FN kvinnor och mäns rättigheter och så sent som 1977 uttalade de sig och förordade att alla länder borde uppmärksamma Internationella Kvinnodagen den 8 mars.

Så där, jag sa det jag ville säga förra året så jag låter det bero så. Läsvärt idag om kvinnors rätt är denna artikel i SvD.

g

Saker som gör mig glad

Att känna mig efterlängtad och välkommen hem gör mig glad. Det är en av de saker som gör det värt att åka på jobbet, att veta att jag får komma hem till två fina barn och en fin man, familjen. Tänk vad lyckligt lottad jag är!

Och jag menar på inget sätt att man inte är lyckligt lottad om man inte har detta. Dock gör dessa tre min lycka.

Ett halvår med pseudotvillingar

Gud så jag oroade mig för att få barn så här tätt när vi upptäckte att vi var gravida en andra gång, oro över om vi skulle orka, skulle tiden finnas till för Lilla M? För den nya? För varandra? Hur skulle Lilla M ta det nya, den väldigt stora omställningen det ändå innebär att få syskon? Skulle hon bli svartsjuk? Gå tillbaka i utvecklingen? Börja trotsa? Slåss? Vem kunde veta?

Med facit i hand så har tiden räckt till, även om det blivit mindre tid för sömn så finns tiden kvar, det gäller bara att ta tillvara på tillfällena som ges. Med eller utan barn, vuxna kan man vara ändå. Lilla M då, hon tog det bra. Det blev en stor förändring, mamma och pappa hade inte bara ögon för henne, hon var inte längre den självklara centralpunkten. Ändå så har hon inte visat några större tecken på avundnsjuka, men det sägs vara en av de största fördelarna med att skaffa barn inom 18 månader från varandra. Istället för att gå tillbaka i utvecklingen som vi blev varnade för att barn gärna gör när de får syskon, oavsett ålder, så tog hon i samband med Lilla As födelse ett skutt framåt. Talet kom igång mer, empati och omtanke blev plötsligt väldigt centralt i hennes beteende och hon började dela med sig.

Just nu, då det faktiskt börjar märkas att det finns stora fördelar med att ha barnen tätt är jag så glad att ödet ville det så för oss. Lilla M verkligen uppskattar att Lilla A är med, hon vill att hon är i rummet med henne när hon leker, hon pussar, kramar och klappar min bebis. Från Lilla As sida är det nog nästintill guda dyrkan. Vart är syrran Tycks hon tänka och vrider nästan nacken ur led för att finna henne med blicken. Är hon på golvet kryper hon tills hon hittar Lilla M, spelar ingen roll om hon är i andra sidan av lägenheten, till Lilla M ska hon.

Om det är så här redan nu, då Lilla A fortfarande är en bebis och Lilla M inte ens två år, hur kommer vi då ha det om ett år, Lilla A 18 månader och Lilla M snart tre år? Troligtvis ganska mycket kiv vid bordet, gnat om vems leksak som är vems och jagande i lägenheten men samtidigt så kommer ingen av dem att behöva leka ensam.

Till er som funderar på om det är värt slitet med att ha två barn väldigt tätt så kan jag bara säga JA. I alla fall just nu. Ja, ja, ja. Men jag tänker inte ljuga, det är slitsamt, inte bara för att sömnen är dålig, ryggen trött och tålamodet i botten utanför att det är så mycket känslor, intryck och situationer att processa och hantera. Dubbelt upp väldigt tätt. Men JA.