En ny kompis

Lilla A har en ny kompis, som bor i vår trappuppgång. I två veckors tid har lille C varit hackkyckling, bäst att passa på när det kommer in en som inte är van storasyskon tror jag Lilla A tänkte, men nu så. Nu är de vänner. Leker bredvid varandra utan att hela tiden vilja ha samma leksak. De drar i väg på upptäcks färd på eget bevåg fast tillsammans och båda två har en förkärlek för vattenpölar. En perfekt träff så att säga.

Och jag tror att Lilla A tycker det är gudomligt skönt att ha en kompis som inte storasyster bryr sig nämnvärt i. Någon som är hennes att söka med.

Och självklart så är det en icke trafikerad järnväg vi rör oss vid.

En samarbetsövning

Har barnen smulat ner hela och jag menar verkligen HELA, vardagsrumsgolvet ja då får de även ta reda på smulorna. Tillsammans.

Lilla M fick ta över efter någon minut, Lilla A tycker ännu att dammsugaren är lite läskig och bevakar den på avstånd. Dock ivrigt påhejande.

Jag har tänkt mycket på det här med barnens samspel ett tag nu. De leker väldigt bra ihop nästan jämt men så kommer de där tillfällena då de vill ha samma sak eller absolut inte vill samma sak och helvetet bryter lös. Det är så lätt som förälder att börja skylla på den ena eller den andra, men i rättvisans namn så är det väldigt sällan jag är med initialt. Jag ser eller hör väldigt sällan vad som egentligen startar ett bråk de två emellan. Så jag försöker bli bättre på att bara avbryta. Gå emellan och prata om att vad de gjort är fel. Skilja på sak och person.

Men sen är det andra tillfällen då de har ett samarbete som skulle få den svenska insatsstyrkan att blekna i jämförelse. Tänk er lördag förmiddag, vi har varit ute, kommer in med två gnälliga barn som vill ha ett tuggummi. Nej, inget tuggummi innan lunch. Föräldrar och barnen kläs av, ena föräldern går på toaletten den andra blir upptagen med Lilla A som tjurade till rejält, ja så även Lilla M, och nu vill läsa en bok. Lilla M påtar på. Efter någon sekund, utan föräldrar i vägen, tar Lilla M sin stol, ställer den på plats och genomsöker de vanligaste ställena för en gömd påse med tuggummi. Fynd! Tar ut två, ett till sig och ett till Lilla A. Ropar på Lilla A som hela tiden behållit förälderns uppmärksamhet i boken. Men Lilla A är redan på väg, hon hörde dunsen och skrapet och vet att de åter igen hittat skattgömman. Samarbete, på gott och ont.

Har ni något som tränar era barn i att samarbeta hemma hos er? Tipsa gärna. Även om risken är att de här barnen kommer att samarbete bort föräldrarna inom en snar framtid…

Syrran vad gör du?

Det kan inte vara lätt att vara storasyster just nu. Eller lillasyster med för den delen. En sak är säker och det är att storasyster är någon att se upp till, att härma och att lära av och att ingen rör lillasyster utan att råka illa ut. Självklart tycker sig storasyster ha rätt att ta en spade av lillasyster, putta henne lite lätt när hon inte är snabb nog ur vägen eller hälla vatten på henne i badet men hon anser sig ha den rätten i sin roll som just storasyster. Ingen annan har den rätten och det är hon snabb att meddela.

Det är kul att se hur de samarbetar, leker, kommunicerar, kivas och trivs med varandra. På alla de sätt som barn gör just allt detta – handfast, ömt, tyst, högljutt, med kramar och knuffar om vart annat i en salig kärleksfull blandning.

Älskade barn.

Annars så åker vi bil just nu. Hälsingland hägrar den kommande veckan. Kompisar, släkt och god mat.

Sjukstuga med lite hopp om framtiden

Jag har burit på nått skit i flera veckor nu, ont i halsen och småfebrig till och från samt ont i kroppen. Idag bröt det ut, kom hem efter mina 7 timmars jobb och däckade. Klev upp för att inse att Lilla A också har feber. 38,9 närmare bestämt. Tur hon stundvis har en storasyster som förstår att hon inte är helt pigg. Som när Lilla A skulle vila och blev ledsen, då var det Lilla M som tröstade.

I I morgon är det jag som blir hemma och tar det lugnt och Magnus får vikariera för mig, som vikarierar för honom när han är föräldraledig ;-)

Insikter

När jag sitter och läser inne hos stora A om deras förlossning i tisdags, eller varje morgon hoppas på att Karin, Linda eller Jenny ska ha klämt ut sina väntade tillskott under natten så inser jag en sak. Mest kanske för att deras stora syskon är jämgamla med Lilla M, eller äldre. Jag inser att vi fick barn tätt. Väldigt tätt. Inte konstigt livet går i ett och tröttheten är förlamande visa dagar. Vi har ju banne mig två små barn. En bebis och ett trotsmonster ;-) En bebis som dessutom verkar ha satt i sinnet att börja gå vilken dag som helst och en två åring som mer än gärna visar lilla syster hur det ska gå till. Händer, fötter, huvud och hjärta är fulla. Överfulla och vissa dagar rinner det över. Men med insikten att vi faktiskt var jävligt snabba med en tvåa så kommer jag tillåta mig att känna mig slut ett tag till.

Två väldigt små fötter i början av Maj 2011.