Har barnen smulat ner hela och jag menar verkligen HELA, vardagsrumsgolvet ja då får de även ta reda på smulorna. Tillsammans.


Lilla M fick ta över efter någon minut, Lilla A tycker ännu att dammsugaren är lite läskig och bevakar den på avstånd. Dock ivrigt påhejande.
Jag har tänkt mycket på det här med barnens samspel ett tag nu. De leker väldigt bra ihop nästan jämt men så kommer de där tillfällena då de vill ha samma sak eller absolut inte vill samma sak och helvetet bryter lös. Det är så lätt som förälder att börja skylla på den ena eller den andra, men i rättvisans namn så är det väldigt sällan jag är med initialt. Jag ser eller hör väldigt sällan vad som egentligen startar ett bråk de två emellan. Så jag försöker bli bättre på att bara avbryta. Gå emellan och prata om att vad de gjort är fel. Skilja på sak och person.
Men sen är det andra tillfällen då de har ett samarbete som skulle få den svenska insatsstyrkan att blekna i jämförelse. Tänk er lördag förmiddag, vi har varit ute, kommer in med två gnälliga barn som vill ha ett tuggummi. Nej, inget tuggummi innan lunch. Föräldrar och barnen kläs av, ena föräldern går på toaletten den andra blir upptagen med Lilla A som tjurade till rejält, ja så även Lilla M, och nu vill läsa en bok. Lilla M påtar på. Efter någon sekund, utan föräldrar i vägen, tar Lilla M sin stol, ställer den på plats och genomsöker de vanligaste ställena för en gömd påse med tuggummi. Fynd! Tar ut två, ett till sig och ett till Lilla A. Ropar på Lilla A som hela tiden behållit förälderns uppmärksamhet i boken. Men Lilla A är redan på väg, hon hörde dunsen och skrapet och vet att de åter igen hittat skattgömman. Samarbete, på gott och ont.
Har ni något som tränar era barn i att samarbeta hemma hos er? Tipsa gärna. Även om risken är att de här barnen kommer att samarbete bort föräldrarna inom en snar framtid…