Det jämställda föräldraskapet

I dagens SvD tas just detta upp- Jämställdhet börjar i förlosssningssalen. Läs, begrunda och betänk.

Som förälder är man under den första tiden oerhört mottaglig, formbar och känslig för andra människors värderingar. Att de som föräldrarna uppfattar som experter ger pappan signalen att han inte är viktig är inte samhällsnyttigt. Att det dessutom är betydelsefullt för den framtida jämställdheten att pappor tar hand om sina barn är förhoppningsvis så självklart att det inte behöver sägas.

För mig är det så självklart att Magnus ska vara med när vårt barn föds. I Sverige har pappor på förlossningen varit ganska självklart de sista 20 åren och jag vet att min far var en väldigt engagerad pappa i förlossningssalen när jag föddes för snart 29 år sedan.

Om jag tänker på hur jag mår när jag är på sjukhus är det för mig helt otänkbart att gå igenom en förlossning utan stödet från Magnus. Härom kvällen tittade vi på Mad Men och i det avsnittet skulle Betty, Don Drapers fru, föda deras tredje barn. Då på slutet av 50-talet i USA fick papporna sitta i ett väntrum, läsa tidningen, dricka whiskey och röka, kvinnan låg i en sal som mer eller mindre liknade en operationssal och trycktes i lugnande, morfin och andra droger för att hållas lugn och inte gripas av panik. Det var då, nu är nu. Sverige är, om jag förstått det hela rätt, ganska mycket i framkant vad gäller just förlossningsvård. Papporna anses vara en naturlig del av förlossningen, inte så att de på något sätt blir omhändertagna men det anses konstigt om de inte är med. VILL han inte? VAD är fel?  Varför blir då mannen i mångt och mycket behandlad som om de satt i ett annat rum, helt frånkopplade vad som egentligen sker under förlossningen. Då skulle jag hellre sitta i ett annat rum än vara närvarande  utan att vara delaktig. Mannen ska gå kvinnans ärenden, hämta saft men får inte smaka, säga till om kvinnan mår dåligt men får inte må dåligt själv.

I Sverige anses det heller inte som att en graviditet är ett sjukdomstillstånd och ej heller är förlossningen att jämföra med ett medicinskt ingrepp även om det oftast sker i sjukhusmiljö med medicinskt kunnig personal – grundtanken är att efterskapa en hemlik miljö för mamman. Men pappan då? Han är ju som sagt välkommen att vara med, eller han ska vara med, men varför? Om det anses konstigt att inte ha pappan med under förlossning så är det ännu konstigare att pappans behov av bekräftelse, stöd och guidning under både  graviditet, förlossning  och under amning är helt åsidosatt.

Men män som är rädda, känner sig utestängda eller som får signaler från personalen att de inte är viktiga ger förstås sämre stöd och får en sämre start i sitt föräldraskap än de som åtminstone slipper vara törstiga. Att män kan vara förlossningsrädda eller må psykiskt dåligt handlar inte om bristande mogenhet. Det handlar om att de är lika mycket människor som mammorna och befinner sig i en lika känslig livsfas. Men tyvärr råder den förlegade synen på pappor inte bara på sjukhusens kvinnokliniker.

Om vi nu så tappert ska skandera jämställdhet , barnet behöver båda sina föräldrar och  att föräldraskapet är lika naturligt för mamma som pappa är det på tiden att mödravården blir föräldravård. Det är ju inte ett fysiskt sjukdomstillstånd att vara gravid, det är ett tillstånd – att bli förälder, något som så väl den som bär barnet som partnern är i.

Pappors föräldraskap kan inte utvecklas om de inte är nära sina barn. Det är oetisk, ohållbart och kostsamt att inte uppmuntra pappor att bli engagerade och lyhörda föräldrar. Därför är det hög tid att rensa ut okunskap och göra upp med de unkna fördomar som råder i vården runt blivande och nyblivna föräldrar. Det är fundamentalt för jämställdheten att de här kvinnodominerade institutionerna anpassar sig efter behoven och värderingarna hos dagens föräldrar.

Jag har skrivit om det här förut, då handlade det om att göra pappan delaktig så fort som möjligt efter förlossning. Sorry, jag hade fel, pappan ska göras delaktig så fort pluset på stickan framträder.