Nu tänker jag skryta lite för i söndags gjorde Lilla M mig så stolt. Vi åkte på barngympa utan blöja i vare sig ficka eller på kroppen och väl framme gick hon utan att bli tillfrågad på toaletten och kissade. Efter gympapasset gjorde hon detsamma. Sen var det dags för fika och eftersom det inte fanns äggfria kakor och bullar fick Lilla M en banan som hon åt med god aptit. När den var slut ville även hon ha bullar. Uppgivet ( för att det alltid blir bråk när hon inte får fikabröd) förklarade jag varför det inte gick och hennes förnuftiga svar var vill inte klia mamma. Leka istället. Så travade hon iväg till dockan och kojan medan de andra barnen åt en till bulle.

Det är svårt att inte bli stolt i det läget. Hade som jag skrev förväntat mig gråt och högljudda protester men de uteblev och hon lekte sedan fint tills det var dags att åka hem. På hemvägen tog vi sällskap med Zakkajja och när våra vägar skildes åt, på grund av att vi tog olika bussar, hade jag också förväntat mig skrik och gråt men nej, lika snusförnuftigt säger hon då Hej då Zakkajja. Lilla M åka hem till Lilla A och äta middag med mamma, pappa och Lilla A. Jag är hungrig, mamma hungrig också? Sen väntade vi, tittade på hundar, vagnar och bussar i några minuter innan vi klev på bussen. När jag visade vår SMS biljett travade hon iväg och tog en plats, klättrade upp och klappade sedan på sätet när jag kom. Ska tilläggas att det var med förskräckelsen i halsen över att hon försvann. Sen satt hon som ett ljus på bussen, proklamerade för alla som gick förbi att hon inte fick trycka på knappen innan vi var hemma och sen klev hon av bussen, vinkade hej då till den och stegade glatt hem.

Älskade barn, när blev då så stor? Och förnuftig? Du gör mig så stolt att det gör ont. Med stoltheten över dina framsteg och din utveckling kommer även vetskapen om att du börjar bli stor, min stora lilla redan så stor. Vackra barn!