För tio år sedan, under en matte lektion det var en onsdag minns jag, för vi slutade tidigt och det var dagens sista lektion. Min mobiltelefon ringer och pappa undrade om jag slutat än – nej svarade jag och han sa då ringer jag senare. Jag visste redan innan jag svarat i telefonen vad han ville. Lasse var död. Fastän vi gått mot det oundvikliga sedan den där dagen i november då han fick sitt cancer besked, var det som om jorden rämnade. Hur skulle mamma klara sig? Vad händer när någon dör?
Under lite drygt tre månader levde mamma, Lasses barn, min lillebror och jag med vetskapen om att döden var att vänta. Lasse levde bara med den vetskapen till jul ungefär, när vi andra firade in det nya året var Lasse en spillra av sitt forna jag. Det jag som än idag kan få mig att le. Än idag är egentligen fel för det är först på senare år jag klarat av att le vid tanken på Lasse, i många år har det svåra, orättvisa och sorgliga i hans död överskuggat den glädje han berikade oss med.
I ljust minne bevarat även om det just idag väts av tårar.
Lasse kom in i våra liv i samma veva som mina föräldrar skildes på mellanstadiet. Vi var som katt och råtta, ler och långhalm. Vi bråkade, busade, diskuterade, spelade risk, åt pannkakor med för mycket grädde, mös framför dåliga filmer med snacks , fick läxhjälp, blev ifrågasatta både till beteende och tankar samt badade mitt i natten under VM -94. Lasse var den som sa ifrån, jag var vild som en mustang och Lasse fick ta mycket skit, men han gav mycket tillbaka. Han var den som traskade till ”Pias” när vi låg sjuka hemma hos mamma för att köpa godis och serietidningar eller hyra en film. Lasse var den som lät oss stanna uppe och se klart filmen på fredagkväll. Han tog en väldigt stor plats i våra liv och det fick han. Jag kan idag säga att utan honom skulle jag inte vara samma person som jag är idag. Lasse hade en metallplatta i pannan efter en sprängolycka i det militära vilket tillsammans med avsaknaden av en tand eller två gjorde att han påminde om Frankenstein, jag brukade skämmas när vi mötte kompisar på stan.
Lasse är den person som jag idag skulle vilja träffa igen. Folk svarar Ghandi och jag Lasse, folk säger Dalai Lama, jag säger Lasse. Den längtan har sedan vi fick Lilla M blivit ännu starkare, tänk om Lilla M fått möjligheten att träffa honom. DET hade känts bra, lite som att cirkeln skulle slutas. Andra personer som betytt mycket för mig föräldrar, bonus föräldrar, släktingar och vänner finns fortfarande i livet och kommer vara med och forma henne men inte Lasse. Det är nästan den största sorgen denna dag. Och att Magnus inte fått träffa Lasse, jag tror de hade gillat varandra med sina tennfigurer och gemensamma intresse för historia.
Idag har jag och Lilla M pratat om Lasse för även om det känns som det var igår han gick bort så har det gått tio år. Mycket fint har hänt och jag har haft turen att inte förlora någon mer som står mig nära. Jag är inte rädd för att människor ska dö, däremot är jag livrädd för att människor ska dö av hjärntumör. Det är nog det grymaste jag sett. Att en stor och stark karl, med ett intellekt och kapacitet som är få förundrat bara på någon månad förvandlas till en gaggig gammal man, som tycker jag ska försäkra produktnumret till tyget jag ska använda i min balklänning så ingen annan snor det, är en hemsk resa att gå igenom. En resa jag hoppas jag och mina nära och kära slipper uppleva igen. Att ingen behöver uppleva.
Mamma, pappa, Emil och Mona – jag älskar er. Men jag säger det nog alldeles för sällan.
