En panikattack senare

20110705-222742.jpg

Jag lyckades för någon timme sedan dra ner vår externa hårddisk i golvet. Vid första anblicken trodde jag aldrig den skulle gå att få igång igen så jag grät, hyperventilerade och såg alla våra bilder sedan 2008 försvinna. För alltid.

Som tur var gick den att starta, det går att öppna mapparna och titta på både bilder och filmer så det är lugnt. Men tänk så skört det är ändå. Vi har alla våra bilder i den där ynka lådan. Lilla Ms förlossning, första leende, när hon vänder sig, greppar, kryper, kramar min mage med Lilla A i, pratar, skrattar, gråter. Lilla As första tio veckor, hennes förlossning, syskonstunder och stunder med bara vuxna, stunder vi minns och stunder vi inte minns.

När jag lugnat mig något började jag tänka. Och kom fram till något lugnande, eller två lugnande saker. Första är att minnen inte bevaras genom foton utan i våra kroppar och självar, när vi pratar om saker som hänt och tänker tillbaka på personer är det minnen som är dyrbara. Och för det andra, och kanske största trötsen, jag har en väldigt väl fylld och tätt uppdaterad blogg med massvis med bilder på oss alla och nära och kära.

På torsdag när vi kommer till Hudiksvall är det jag som köper en ny hårddisk för våra foton, en extra backup är aldrig fel.

Sorg i vänners hus.

Har precis fått reda på att den stora, Bamse, har gått ur tiden. Vad som har hänt det vet jag inte, men att han är saknad – det vet jag.

VI träffade Bamse senast i lördags då vi hängde med Ida och Jocke och lilla Z. Tänk så tomt de kommer få det nu, utan en Bamse liggandes i soffan i hörnet, utan en Bamse som sladdar ikull alla som kommer genom dörren i glädje och utan en Bamse som tar upp halva köket när han ska äta. Tomhet.

Två ivriga herrar på lekdejt den 19 mars 2010.

Vart har då  Vilde tagit vägen, när jag frågade vilka NI är var det en vän som undrade. Vilde finns kvar, men inte i vårt hushåll utan i pappas. I oktober insåg vi att det inte skulle fungera rent praktiskt med en hund som kräver 3 timmar promenader, barnvagn och foglossningar under en lång vinter så då fick pappa ta över honom. Beslutet var inte lätt, men ganska självklart då han inte riktigt trivts med ett barn i huset. Han är en hund som vill ha uppmärksamhet, förlåt, kräver uppmärksamhet och den fick han nu dela med Lilla M. Att han dessutom började fula sig, sprang ner Lilla M när hon stod upp och  skulle ”hjälpa” matte och husse när vi sa Nej Lilla M, genom att naffsa tag i ärmen på tröjan och få henne att sluta så blev besutet ännu lättare.

Nu mår han super, är hemma i lägenheten med pappas sambo som är pensionär på dagarna och på helgerna är de på landet där han kan springa fritt och får långa härliga turer i skog och mark. Han mår bra, bättre än han skulle ha mått hemma med oss. Tomhet och sorg i detta med, men han finns i alla fall kvar i livet, vi träffar honom och i sommar kommer vi ta honom när pappa och Mona är ute och seglar :-)

Bamse är den andra av Vildes lekkamrater som lämnar oss den här vårvintern. För en månad sedan fick Pia ta ned Ronja efter sjukdom, gammal var hon förvisso, men det är VIldes mamma, hon har uppfostrat honom sedan jag fick han. Andra promenaden vi tog jag och Vilde mötte vi Pia och Ronja och en livslång vänskap uppstod. Både för hundar och mattar.

Ronja, Pia och Vilde i juni 2009 på en strand i Härnösand.

Varför skaffar vi husdjur egentligen när det är så tungt när de försvinner? Mina varmaste tankar till er som förlorat ett djur, det är banne mig inte lätt. Bävar för den dagen Vilde säger tack och hej.

20010221

För tio år sedan, under en matte lektion det var en onsdag minns jag, för vi slutade tidigt och det var dagens sista lektion. Min mobiltelefon ringer och pappa undrade om jag slutat  än – nej svarade jag och han sa då ringer jag senare. Jag visste redan innan jag svarat i telefonen vad han ville. Lasse var död. Fastän vi gått mot det oundvikliga sedan den där dagen i november då han fick sitt cancer besked, var det som om jorden rämnade. Hur skulle mamma klara sig? Vad händer när någon dör?

Under lite drygt tre månader levde mamma, Lasses barn, min lillebror och jag med vetskapen om att döden var att vänta. Lasse levde bara med den vetskapen till jul ungefär, när vi andra firade in det nya året var Lasse en spillra av sitt forna jag. Det jag som än idag kan få mig att le. Än idag är egentligen fel för det är först på senare år jag klarat av att le vid tanken på Lasse,  i många år har det svåra, orättvisa och sorgliga i hans död överskuggat den glädje  han berikade oss med.

I ljust minne bevarat även om det just idag väts av tårar.

Lasse kom in i våra liv i samma veva som mina föräldrar skildes på mellanstadiet. Vi var som katt och råtta, ler och långhalm. Vi bråkade, busade, diskuterade, spelade risk, åt pannkakor med för mycket grädde, mös framför dåliga filmer med snacks , fick läxhjälp, blev ifrågasatta både till beteende och tankar samt badade mitt i natten under VM -94.  Lasse var den som sa ifrån, jag var vild som en mustang och Lasse fick ta mycket skit, men han gav mycket tillbaka. Han var den som traskade till ”Pias” när vi låg sjuka hemma hos mamma för att köpa godis och serietidningar eller hyra en film. Lasse var den som lät oss stanna uppe och se klart filmen på fredagkväll. Han tog en väldigt stor plats i våra liv och det fick han. Jag kan idag säga att utan honom skulle jag inte vara samma person som jag är idag. Lasse hade en metallplatta i pannan efter en sprängolycka i det militära vilket tillsammans med avsaknaden av en tand eller två gjorde att han påminde om Frankenstein, jag brukade skämmas när vi mötte kompisar på stan.

Lasse är den person som jag idag skulle vilja träffa igen. Folk svarar Ghandi och jag Lasse, folk säger Dalai Lama, jag säger Lasse. Den längtan har sedan vi fick Lilla M blivit ännu starkare, tänk om Lilla M fått möjligheten att träffa honom. DET hade känts bra, lite som att cirkeln skulle slutas.  Andra personer som betytt mycket för mig föräldrar, bonus föräldrar,  släktingar och vänner finns fortfarande i livet och kommer vara med och forma henne men inte Lasse. Det är nästan den största sorgen denna dag. Och att Magnus  inte fått träffa Lasse, jag tror de hade gillat varandra med sina tennfigurer och  gemensamma intresse för historia.

Idag har jag och Lilla M pratat om Lasse för även om det känns som det var igår han gick bort så har det gått tio år. Mycket fint har hänt och jag har haft turen att inte förlora någon mer som står mig nära. Jag är inte rädd för att människor ska dö, däremot är jag livrädd för att människor ska dö av hjärntumör. Det är nog det grymaste jag sett. Att en stor och stark karl, med ett intellekt och kapacitet som är få förundrat bara på någon månad förvandlas till en gaggig gammal man, som tycker jag ska försäkra produktnumret till tyget jag ska använda i min balklänning så ingen annan snor det, är en hemsk resa att gå igenom. En resa jag hoppas jag och mina nära och kära slipper uppleva igen. Att ingen behöver uppleva.

Mamma, pappa, Emil  och Mona  – jag älskar er. Men jag säger det nog alldeles för sällan.