Det är mitt nya jag. Sitta i andra änden av en telefonlur och fråga hur flickorna äter, om de bajsat, vad de gjort på dagen, vilken overall lilla Lilla A haft på sig när hon sovit i vagnen, vem som nattar Lilla M och förmana så att Lilla A inte vänjer sig vid att somna i farmors famn. Jag vill inte vara en distansförälder, eller varannan veckas förälder, jag vill vara en vardagsförälder. En förälder som är med i vardag som fest. En vecka som distansförälder har fått mig att inse varför föräldrar kämpar. Varför det är så hjärtskärande för föräldrar med delad vårdnad. Hur orkar de? Jag genomlever en begränsad period, tre veckor. Tänk dem som har det så här hela barnens uppväxt. Den här upplevelsen ger mig en allt större förståelse för hur mina föräldrar måste ha haft det.

En erfarenhet rikare och ett betydligt mycket fräschare badrum senare är nog hur jag kommer tänka tillbaka på denna period. En erfarenhet jag helst vill slippa uppleva igen för även om det är skönt att få sova ostört så vaknar jag mycket hellre av Lilla Ms sparkande små fossingar än tomheten när jag sträcker mig mot mitten av sängen.

När jag har varit riktigt nere den senaste veckan har jag tänkt på Tsunamin. Tänkt på de familjer som åkte på semester och kom hem itu, de föräldrar som kom hem utan barn, till ett hem som fortfarande inhyste barn, minnen och vardag. Jag kan se slutet på tunneln men hur gjorde de som blev lämnade ensamma? Att de orkar. Jag orkar för att jag vet att det är över snart, utan den vetskapen skulle det varit väldigt svårt att hitta glädje i den ofrivilliga friheten.

11 dagar och 11 nätter kvar.