The faces off a three year old

Få saker är så tydliga som ovilja eller behovet av att markera viljan i vår äldstas minspel. Är vi vuxna lika tydliga också när vi stöter på saker vi känner obehag inför, bara inte vill göra eller är sura? Jag antar att det finns där bakom någonstans men att vi lärt oss att inte visa. De sociala koderna. Kanske därför jag tycker det är så fashinerande med just minspelen när barnen visar just ovilja eller kanske snarare motvilja.  Och sen förmågan att lika snabbt som viljan blossade upp lägger den sig. Underbara viljekamp.

Älskade barn vad du ger mig gråa hår vissa dagar. Men som tur är vet jag också att där emellan finns det ingen som kan ge mig så mycket kärlek som du. Barnet med det gyllene håret.

Barnen och morfar Lasse

Det här med att försöka få till bra kort med mer än en person är inte helt lätt. Speciellt inte med en tvååring med myror i brallan, en ettåring som vill klättra upp på bordet och en morfar som vill busa med dem.


Det blev i alla fall två riktigt bra.

Hej då morfar Lassse och Mone var det sista Lilla M sa när hon vinkade hej då genom köksfönstret.

Best ever, på Lilla A vill säga

I alla fall om jag själv ska bedöma mina kort på barnen. På Lilla M finns det massor av fina kort, ja på Lilla A med, men riktigt så här bra har de inte blivit tidigare. Kanske för att hon var sysselsatt med annat och kunde släppa sin vilja att ta sig mot kameran så fort som möjligt. Eller kanske bara för att inte Lilla M var med så jag kunde koncentrera mig på Lilla A. hur som, jag är sjukt nöjd.Vad tycker ni?

Tror jag måste skicka in och förstora dessa, alla fyra och sen hänga dem på väggen som jag satt dem i det här kollaget. Jepp det måste jag.