Få saker är så tydliga som ovilja eller behovet av att markera viljan i vår äldstas minspel. Är vi vuxna lika tydliga också när vi stöter på saker vi känner obehag inför, bara inte vill göra eller är sura? Jag antar att det finns där bakom någonstans men att vi lärt oss att inte visa. De sociala koderna. Kanske därför jag tycker det är så fashinerande med just minspelen när barnen visar just ovilja eller kanske snarare motvilja. Och sen förmågan att lika snabbt som viljan blossade upp lägger den sig. Underbara viljekamp.
Älskade barn vad du ger mig gråa hår vissa dagar. Men som tur är vet jag också att där emellan finns det ingen som kan ge mig så mycket kärlek som du. Barnet med det gyllene håret.
