Barn är barn, eller?

Igår kväll var jag in hos min idol (snälla bli generad nu Malla) och läste. Inlägget ( det jag länkade till) väckte ganska många tankar hos mig. Under dagen idag blev jag tvungen att kika in och se vem det var hon skrev om, vilket egentligen är helt orelevant.

Nu till mina funderingar eller kanske frågor eller är det ”principer”, jag vet inte, men jag vet så mycket att jag både sett och mött så pass många tonåringar genom olika jobb och som lärarkandidat som varit på glid. Inte enbart på glid som i att de använt droger eller varit småkriminella utan på glid ifrån sig själva. I sitt sökande efter sin identitet och i brådskan över att bli vuxna tappar de sin barndom, sin oskuldsfullhet och möjligheten att utvecklas psykiskt i en sund takt. När jag var tolv år visste jag inte vad märkeskläder var, jag visste knappt hur en BH användes (och jag behövde ändå en) och ännu mindre så tänkte jag på sex. I dag verkar dessa saker finnas i ett barns medvetande redan tidigt, jepp jag kallar 12 åringar barn, medvetet på så sätt att de får det genom det ständiga bruset från Media, internet, kamrater och till viss del föräldrar.

Jag kanske är bakåtsträvande, överbeskyddande och gamelmodig men jag vill baske mig att mina barn ska vara barn så länge som möjligt. Som flickan Malla pratar om i sitt inlägg, hon är TOLV år, har knappt lärt sig procent i skolan men är enligt finest.se en av Sveriges bloggnykomlingar, verkar som det mest är tack vare att hon bloggar om mode, eller snarare gör reklam för sin mors modeaffär. Spelar ingen roll egentligen, men vart tog de oskyldiga barnaåren vägen? När jag ser hur hon lever, klär sig och vill framställa sig själv ser jag en 20 åring. Hon är bara en i mängden. Hur många tolvåringar är det inte som eftersträvar just det där? Är det verkligen eftersträvansvärt för ett barn?

Vet ni vad, jag hoppas innerligt att den här pressen från samhälle, kompisar och brus släpper för det är inte nyttigt att växa upp för fort. Att hela tiden jämföra sig med andra, att i sitt sökande efter sig själv i stället tappa bort sig själv och sin barndom för att passa in i normen av en modern tonåring. Hörde förövrigt att det numera är vanligt att säga tonåring om 10 åringar.

När jag var tio delade jag (tjejerna) fortfarande dusch med killarna på gympan – och det var inte konstigt. Idag skulle det vara helt uteslutet bland annat för  att barn blir medvetna om sin kropp mycket tidigare och jämför sin kropp på ett helt annat sätt. Jag tycker det är läskigt. Men jag kanske bara är bakåtsträvande. För mig ska en tolvåring fortfarande leka, springa ute barfota om somrarna och leka dunken, segla med mamma och pappa och kanske på sin höjd börja fundera på den första kyssen när de ser En prinsessas dagbok. Alla klyschor på en gång men jag tror ni ser miljön jag vill skapa för mina barn. En  miljö där de i lugn och ro kan lära sig att möta det som så småningom vare sig de vill det eller ej kommer bli deras vardag, deras vuxen värld.  Varför ta ifrån dem möjligheten att slippa allt vad att bli vuxen innebär något år till?

Men sen är det så att som förälder kan jag  inte alltid vägleda och guida mina barn. Jag kan inte skydda dem från allt jag tycker är fel eller osunt. MEN jag kan ge dem den bästa möjliga grunden för att själva välja rätt väg. Förhoppninsvis kommer mina barn ges möjligheten att vara barn längre än dagens barn, det är dock upp till OSS som föräldrar och samhälle att se till att den möjligheten finns.