Ofta inom vården kan jag känna att vi som söker vård, vi som är patienter blir misstrodda när vi vänder oss till dem. Idag fick jag på nosen. Rejält. Eller under de tre månader jag varit sjukskriven nu har jag fått en annan syn på vården. Ibland är det så skönt att mina farhågor, mina fördomar är så käpprätt åt helvete fel.
För jag har haft sådan jäkla tur. Som den första läkaren Lars som jag fick träffa, han som ba du har Bältros, det får man på grund av stress. Eller ja, i ditt fall är det så. Fundera på det jag har sagt så ses vi om en vecka och diskuterar framtiden.
Andra mötet kommer och han frågar och visar, klämmer och känner. Du behöver vara hemma och vila, jag sjukskriver dig en månad – uttmattningssymptom.
Så blir företagshälsovården inkopplad och jag får besvara frågor och de kommer fram till att mina somatiska besvär är långt över den acceptabla gränsen, jag har efter en månads sjukskrivning fortfarande fysiska och psykiska symptom på stress och ångest som är av sjukdomskaraktär och läkaren säger en månad till ska du minst vara sjukskriven. Och dan därpå säger psykologen som hjälper mig med stresshantering du ska bara göra saker du mår bra av just nu och vila. Lära känna din kropp, träna avslappning. Jag ska prata med din chef så hen förstår vad som gäller.
Ett rehabmöte kommer till stånd. Jag och min chef tillsammans med psykologen. För första gången i mitt liv går jag från ett möte med en chef och känner att den här personen behöver jag inte ha ångest för att prata med. En skön känsla. Min chef är bra helt enkelt och har empati. Det här får ta den tid det behöver för att jag ska komma tillbaka till jobbet igen. De vill ha mig tillbaka.
Det går en månad till, det är dags för en ny läkartid som resulterar i en till månads sjukskrivning, den som nu håller på och löper ut. Bob, läkaren, föreskrev socialträning de första två veckorna och sedan arbetsträning någon timme per dag resterande del av månaden. Strax därefter får vi influensa, magsjuka och fan vet allt. Psykologen och jag får ställa in stresshateringen. Och när vi väl kan ses veckan innan påsk säger hon sjukdom försenar tillfrisknandet, det tar den energi du behöver för att kunna gå tillbaka till jobbet. Du ska vara hemma på heltid resten av den här sjuksrivningen med. Hon säger det jag har tänkt, bekräftar min rädsla kring att det ändå går lite fort, rädslan att åter sitta hemma och inte veta vad mina barn heter.
Så dimper brevet ned i brevlådan. Du är välkommen på bedömning för psykoterapi. Fyll i dessa frågor, skatta dig själv enligt det här och posta tillbaka, vi behöver ett underlag. Sagt och gjort. Ja jag sover dåligt, ja jag har yrsel problem, koncentrationssvårigheter, ångest, huvudvärk, ont i ryggen, domningar, andningsproblematik vid ångest, minnesförlust osv osv. På övrigt skriver jag jag har kontakt med stresshanterare via jobbet, jag behöver mer, jag behöver komma till rätta med ångest som ligger kvar sen jag var ung.
Där har jag varit idag. Jag har precis kommit därifrån. Och inte heller detta behövde jag kämpa för. Jag var inställd på fight men fick ett varmt handslag och ett lycka till. 15 tillfällen hos min första prattant, hon jag varit fem gånger hos via jobbet. Hon och jag ska få kampera ihop vid 15 tillfällen. Och jag behövde inte kriga för att få hjälp.
Jag har haft sån jäkla tur med vilka läkare, bedömare och terapeuter jag haft kontakt med under de här tre månaderna. Den första läkaren Lars som själv varit utbränd. Terapeuten som verkligen sett mig och lyssnat. Stresshanteraren som jag först förkastade som psykolog med KBT mumbojumbo men som nu faktiskt är en viktig del i mitt tillfrisknande. Jag har haft sån satans tur. Och ingen har en enda gång försökt få mig att äta medicin för att må bättre. Insomnings tabletter har jag fått på egen begäran men inga antidepressiva, ångestdämpande eller andra varianter på lyckopiller.
Att vara utbränd är att vara sjukriven från jobbet för att det inte går att göra ett vettigt jobb, en kanske inte kommer ur sängen, klarar av att läsa mail eller möta kunder. Men för nästan alla är det inte bara stress på jobbet som gör att det blir en sjukdom, det krävs många parametrar för att stressnivåer ska hamna på en sådan nivå att det blir en sjukdom. Då krävs det insatser både för återgång till arbete, rehabilitering, men även insatser i livet som inte har med arbetet att göra. Som för mig, att ta tag i gamla obearbetade sorger. Att lära mig att det jag varit med om inte per automatik kommer drabba mina barn. Att jag inte har cancer för att de rapporterar om det på rapport. Att lära mig hantera saker jag länge inte velat röra i rädsla för vad som kommer komma fram. Allt sådant bygger också på stressen. Och ångest är de fysiska reaktionerna på stress. Så att vara så lyckligt lottad att jag har hjälp både med stresshatering i aspektet av att kunna gå tillbaka till jobbet men även nu bli beviljad hjälp att bearbeta gamla händelser och känslor för att kunna blir kvitt den stressen och ångesten är få förunnat. Lycklige jag.
Men så vet jag att alla inte har sånt här flyt och det gör mig förbannad. Mår en dåligt så behöver en hjälp. Så är det. Och det ska inte vara avhängt på hur mycket en orkar kriga, vilka en träffar eller vem vi arbetar hos om en får den hjälp en behöver. Det är en del av vårt välfärdssystem att hjälpa de som har fysisk så väl som psykisk ohälsa. ALLA har lika rätt till detta. Och jag anser ändå att jag har haft tur? Ett välfärdssystem på väg utför. Ett system där den sjuke inte kan vara sjuk för att ha rätt till att bli frisk. Turen att bli betrodd. Men även kapaciteten att kunna tala för mig själv. Jag söker ju ändå vård på mitt modersmål, det är inte alla förundrat i dagens värlfärd. Det heller. Det absurda att jag tycker att jag har haft tur när det är en självklarhet, en rättighet, i vårt samhälle att få hjälp när vi mår dåligt.
