Som utbränd har jag haft tur

Ofta inom vården kan jag känna att vi som söker vård, vi som är patienter blir misstrodda när vi vänder oss till dem. Idag fick jag på nosen. Rejält. Eller under de tre månader jag varit sjukskriven nu har jag fått en annan syn på vården. Ibland är det så skönt att mina farhågor, mina fördomar är så käpprätt åt helvete fel.

För jag har haft sådan jäkla tur. Som den första läkaren Lars som jag fick träffa, han som ba du har Bältros, det får man på grund av stress. Eller ja, i ditt fall är det så. Fundera på det jag har sagt  så ses vi om en vecka och diskuterar framtiden. 

Andra mötet kommer och han frågar och visar, klämmer och känner.  Du behöver vara hemma och vila, jag sjukskriver dig en månad – uttmattningssymptom. 

Så blir företagshälsovården inkopplad och jag får besvara frågor och de kommer fram till att mina somatiska besvär är långt över den acceptabla gränsen, jag har efter en månads sjukskrivning fortfarande fysiska och psykiska symptom på stress och ångest som är av sjukdomskaraktär och läkaren säger en månad till ska du minst vara sjukskriven. Och dan därpå säger psykologen som hjälper mig med stresshantering du ska bara göra saker du mår bra av just nu och vila. Lära känna din kropp, träna avslappning. Jag ska prata med din chef så hen förstår vad som gäller. 

Ett rehabmöte kommer till stånd. Jag och min chef tillsammans med psykologen. För första gången i mitt liv går jag från ett möte med en chef och känner att den här personen behöver jag inte ha ångest för att prata med. En skön känsla. Min chef är bra helt enkelt och har empati. Det här får ta den tid det behöver för att jag ska komma tillbaka till jobbet igen. De vill ha mig tillbaka.

Så blir det slutet av februari, mina fem tillfällen med psykoterapeut via jobbet är slut, tryggheten i att någon kunde stötta mig igenom de tunga dagarna är borta och jag börjar undersöka mina möjligheter till att få hjälp via primärvården. Det resulterar i ett samtal till min nya vårdcentral. Jag vill träffa en läkare för att få remiss till bedömningen för psykoterapi inom primärvården. Sköterskan ringer upp, jag får ingen tid, de har diskuterat mig vid fikat och kommit fram till att den snabbaste vägen är att jag gör en egen vårdbegäran om att få komma på bedömningen. Den är lika mycket värd som en remiss och det går fortare och jag behöver inte betala för x antal läkarbesök innan remiss kan skrivas ut. Sagt och gjort, jag skickar in en egen vårdbegäran och börjar vänta. Jag får även en personlig handläggare på FK. En vettig sådan. En sådan som säger du jobbar på AF och har företagshälsovården inkopplad, det här kommer bli bra. Oroa dig inte och låt det ta den tid det behöver, hör av dig när ni börjar prata rehabilitering så kan vi träffas då. Från någon på FK! Vem hade trott att de guldkornen finns.

Det går en månad till, det är dags för en ny läkartid som resulterar i en till månads sjukskrivning, den som nu håller på och löper ut. Bob, läkaren, föreskrev socialträning de första två veckorna och sedan arbetsträning någon timme per dag resterande del  av månaden. Strax därefter  får vi influensa, magsjuka och fan vet allt. Psykologen och jag får ställa in stresshateringen. Och när vi väl kan ses  veckan innan påsk säger hon sjukdom försenar tillfrisknandet, det tar den energi du behöver för att kunna gå tillbaka till jobbet. Du ska vara hemma på heltid resten av den här sjuksrivningen med. Hon säger det jag har tänkt, bekräftar min rädsla kring att det ändå går lite fort, rädslan att åter sitta hemma och inte veta vad mina barn heter.

Så dimper brevet ned i brevlådan. Du är välkommen på bedömning för psykoterapi. Fyll i dessa frågor, skatta dig själv enligt det här och posta tillbaka, vi behöver ett underlag. Sagt och gjort. Ja jag sover dåligt, ja jag har yrsel problem, koncentrationssvårigheter, ångest, huvudvärk, ont i ryggen, domningar, andningsproblematik vid ångest, minnesförlust osv osv. På övrigt skriver jag jag har kontakt med stresshanterare via jobbet, jag behöver mer, jag behöver komma till rätta med ångest som ligger kvar sen jag var ung. 

Där har jag varit  idag. Jag har precis kommit därifrån. Och inte heller detta behövde jag kämpa för. Jag var inställd på fight men fick ett varmt handslag och ett lycka till. 15 tillfällen hos min första prattant, hon jag varit fem gånger hos via jobbet. Hon och jag ska få kampera ihop vid 15 tillfällen. Och jag behövde inte kriga för att få hjälp.

Jag har haft sån jäkla tur med vilka läkare, bedömare och terapeuter jag haft kontakt med under de här tre månaderna. Den första läkaren Lars som själv varit utbränd. Terapeuten som verkligen sett mig och lyssnat. Stresshanteraren som jag först förkastade som psykolog med KBT mumbojumbo men som nu faktiskt är en viktig del i mitt tillfrisknande. Jag har haft sån satans tur. Och ingen har en enda gång försökt få mig att äta medicin för att må bättre. Insomnings tabletter har jag fått på egen begäran men inga antidepressiva, ångestdämpande eller andra varianter på lyckopiller.

Att vara utbränd är att vara sjukriven från jobbet för att det inte går att göra ett vettigt jobb, en kanske inte kommer ur sängen, klarar av att läsa mail eller möta kunder. Men för nästan alla är det inte bara stress på jobbet som gör att det blir en sjukdom, det krävs många parametrar för att stressnivåer ska hamna på en sådan nivå att det blir en sjukdom. Då krävs det insatser både för återgång till arbete, rehabilitering, men även insatser i livet som inte har med arbetet att göra. Som för mig, att ta tag i gamla obearbetade sorger. Att lära mig att det jag varit med om inte per automatik kommer drabba mina barn. Att jag inte har cancer för att de rapporterar om det på rapport. Att lära mig hantera saker jag länge inte velat röra i rädsla för vad som kommer komma fram. Allt sådant bygger också på stressen. Och ångest är de fysiska reaktionerna på stress. Så att vara så lyckligt lottad att jag har hjälp både med stresshatering i aspektet av att kunna gå tillbaka till jobbet men även nu bli beviljad hjälp att bearbeta gamla händelser och känslor för att kunna blir kvitt den stressen och ångesten är få förunnat. Lycklige jag.

Men så vet jag att alla inte har sånt här flyt och det gör mig förbannad. Mår en dåligt så behöver en hjälp. Så är det. Och det ska inte vara avhängt på hur mycket en orkar kriga, vilka en träffar eller vem vi arbetar hos om en får den hjälp en behöver. Det är en del av vårt välfärdssystem att hjälpa de som har fysisk så väl som psykisk ohälsa. ALLA har lika rätt till detta. Och jag anser ändå att jag har haft tur? Ett välfärdssystem på väg utför. Ett system där den sjuke inte kan vara sjuk för att ha rätt till att bli frisk.  Turen att bli betrodd. Men även kapaciteten att kunna tala för mig själv. Jag söker ju ändå vård på mitt modersmål, det är inte alla förundrat i dagens värlfärd. Det heller. Det absurda att jag tycker att jag har haft tur när det är en självklarhet, en rättighet, i vårt samhälle att få hjälp när vi mår dåligt.

Mina inlägg om att vara utbränd

Det här med att känna press som förälder

Jag snubblade in på Ebba von Sydows blogg i eftermiddags och måste skriva lite om det. Hon hade snappat upp Louise Hallins 1-1-1 regel som jag fick mig till livs när jag var på föreläsning med henne här om veckan. Ebba  förstod inte hur det skulle gå till och kände sig stressad av att det skulle krävas, hur det skulle ordnas och så vidare. Och det kan jag känna igen mig i, HUR ska det gå till att få den tiden som vuxna och inte föräldrar? Att lyckas med 1-1-1 känns ogörbart för oss just nu, men intentionen att få mer tid utan barn finns, förhoppningen är åtminstone 1 helg i kvartalet och 1-2 vardag kvällar i månaden. Om det går det får vi se, men för oss känns det som fungerande mål.  Och som någonting vår relation behöver.

Så läser jag kommentarerna som utrycker någon slags moralpanik över att:

1. Louise lägger än mer press på småbarnsföräldrar när hon pratar om att parrelationen behöver omsorg.
2. Tiden med småbarn är så kort så varför skulle en förälder inte vilja spendera all tid med sina barn.
3. Hur kan man som förälder inte vilja vara med sina barn, lämna bort dem till någon annan.

Väldigt grovt sammanfattat så läs själva för att bilda er en egen uppfattning

Och det enda jag känner efter att ha läst kommentarerna är Är det något fel på mig som känner ett behov i att vara ifrån mina barn lite nu och då?  Att få tid med Magnus för att vårda vår relation. Och för mig är det även en vinst för barnen som får känna trygghet med andra vuxna och får föräldrar som får vara vuxna ibland och på så sätt kommer bli både tryggare och mer tillfreds i relationen. För jag vågar erkänna att det är tufft på parrelationen att ha två små. Det är det kanske inte för alla men jag behöver tid med bara Magnus ibland och bara med mig själv ibland. Och om det är något som får mig att känna press så är det när andra småbarnsföräldrar uttrycker att det inte finns eller borde finnas behov av vuxentid. Och sedan aspekten av  att jag inte skulle uppskatta tiden med mina barn.

Det lägger press på mig som förälder när andra föräldrar försöker skriva en på näsan. Och det gör mig förbannad att så många inte kan sätta sig in i andras situation utan utgår från att deras synsätt är det rätta. För fine om ni inte behöver tid ifrån era barn och varandra ibland men förutsätt inte att andra inte behöver det och framförallt skuldbelägg inte oss som behöver det. Behov är alltid individuella. I en relation, mellan relationen och generellt. Individuella.

Och att jag känner ett behov av att ibland vara ifrån mina barn medför inte att jag inte uppskattar den tid jag spenderar med dem eller att vi som familj inte spenderar tid ihop för det gör vi. Mer än de flesta andra och jag älskar det och så vill jag fortsätta ha det i många långa år framöver. 

En liten reflektion kring en insikt

Här sitter vi och tittar på matlagningsTV från Storbritannien, vilket vanligtvis får mig att släppa allt annat och försjunka med dreglande sinne i drömmar om nästa måltid. Inte i kväll. Jag förundras eller kanske snarare förfasas över hur fort allt ska gå. Bröd på 7 minuter, smör på 5 och Curry på 12. Ni ser temat va? Fort fort fort. Inte konstigt att vi lever i ett samhälle där stress är en folksjukdom. Att laga middag på 12 minuter är ju en dröm, dessutom om det är något annat än korv och makaroner men vem klarar egentligen av det? Om vi inte stressar och gör tre saker samtidigt vill säga? Och vad är vinsten? Om vi stressar fram maten kommer vi då kunna varva ner så pass när vi väl ska äta att vi kan sitta ner och njuta av den? Jag vet att jag inte kan göra det. Som med så mycket annat så är att äta en sak jag måste lära om. Att istället för att kasta i mig maten för att antingen få äta den i fred innan ett barn ska sitta i knät/har spillt ut vattnet/ska kissa/börjar spela marseljäsen med besticken eller för att det bara är så jag är van att inta mina måltider. Snabbt. Precis som de förväntas lagas.

Lugn

Det här gäller inte bara matlagning eller att äta utan i princip alla vardagliga göromål. Att duscha, slänga sopor, vika tvätt, vattna blommor, diska eller lägga barn, det ska gå fort. För då hinner jag mer. Det ska inte gå fort för att jag ska hinna vara ledig, ta det lugnt och varva ner utan för att jag ska hinna göra mer på kortare tid. För är det inte så vårt samhälle ser ut? Inte bara i hemmet utan även i arbetslivet så blir en minut längre och längre och ska rymma mer och mer.

Kvällens insikt ska jag bära med mig, vårda och pö om pö lära mig att omsätta i praktiken. För det är det här som är att vara utbränd. Att inte kunna finna lugn och ro. Att hela tiden gasa. Det har varit min vardag men jag SKA förändra den. Jag ska. Och steg ett är att stänga av TVn och värna sömnen. God natt.

Instagram, twitter, Facebook eller blogg?

Valet föll på bloggen. I söndags efter en lång, intensiv vecka med sjukdom, tandsprickning och ett jag som var på väg tillbaka till där jag var för fem veckor sedan bestämde jag mig. En ( eller heter det ett ?) socialmedia är nog för mig just nu. Så jag loggade ut från twitter, facebook och Instagram och här sitter jag nu.

Bloggens facebooksida finns kvar och jag kommer posta där ibland. Den kommer även att uppdateras automatiskt när jag postar nya inlägg och likaså min twitter. Instagram händer det inget på. Det känns helt rätt att återuppta bloggen och lägga de andra sakerna åt sidan. Bloggen gör mig inte stressad utan ger mig något och är det något jag måste bli bättre på så är det att göra saker som ger energi. Saker som är för min skull och inte för andras. Min prattant försöker pränta in det i mitt huvud, gör inte mer än du orkar, och just nu bara sånt som ger energi i så stor utsträckning som möjligt. Bloggen ger mig även lust att fota igen och det om något har varit en stor källa till energi tidigare så jag hoppas att bloggen kan hjälpa mig ut ur utmattningen eller i alla fall bidra. Sen att jag känner en enorm tillfredsställelse av att skriva gör inte saken sämre. Att göra något för min egen skull.

Så ja, jag kraschade ganska rejält i söndags kväll. Kunde inte sova, fick tillbaka känslan av att vara instängd i mitt eget huvud, bankande puls och ljudkänslig på samma nivå som innan sjukskrivningen. Så jag skalar ner, tar fem steg tillbaka, stannar åter igen hemma från jobbet på heltid och gör om och försöker göra rätt. Bara en sådan sak som att jag de dagar jag varit på jobbet och druckit te, för det är ju det jag har gjort där de senaste veckorna inget faktiskt arbete, så har jag sovit dåligt natten innan. När jag väl har kommit dit har jag ganska omgående behövt mina hörselproppar för att klara av ljuden, inte för att det är högt utan för att det är så många olika och så oväntade. Väl hemma igen har jag pratat forcerat, ätit fort, gått fort och fallit tillbaka i mönstret om att allt ska göras på en gång, NU. Och så har den onda cirkeln varit igång. De veckor med vila jag fick i början som la grunden till en lugnare Liw föll sönder när jag återgick till jobbet. Men som sagt jag börjar om. Varvar ner, ser åter igen långsamma brittiska kostymdraman. Äter med pinnar. Försöker tala sakta och få in vanan att göra en sak i taget. Bråttomsjukan kallade en vis person mitt tillstånd. Jag börjar mer och mer förstå vad hen menade.

Det är mitt liv just nu, promenader så fort influensan gett med sig, lite strosande på loppis, fota, busa, varva ner. Allt för att få min kropp att släppa på gasen.