Den levande dockan

Det är egentligen ganska konstigt hur medgörlig det yngsta barnet kan vara. Nästan var dag försöker den större bossa sin lillasyster, oftast går det inte så bra och den lilla säger ifrån, eller som det egentligen går till, biter ifrån. Storasyster får allt oftare ge med sig och har börjat inse att hon som tidigare var en medgörlig, levande leksak, nu mera är en vilja att räkna med. Så lekarna förändras, från dag till dag, från vecka till vecka. Men en lek består än. Att leka docka. Levande docka.

Och självklart är det den lilla som ska köras runt, bäddas ner och skötas om medan den äldre tar om hand, bäddar om och tröstar sitt barn. Den där omtanken som inte bara är med i leken utan var vi än går. Att vara mån om att ingen gör illa lillasyster, förutom de där tjyvnypen som hon själv utdelar då förstås. Och att storasyster allt oftare är den som kan trösta när något är fel. Syskonkärleken.

Så här får vi våra barn att somna innan sju

För att barnen ska somna ovaggade innan sju en onsdag i slutet av mars krävs ett bra regnställ alternativt fleecefodrad galonoverall. Gummistövlar av bästa sort. Galonhandskar. Tillåtande föräldrar. Och till sist en gigantisk vattenpöl med lagom djup.

20130327-182539.jpg

20130327-182551.jpg

20130327-182608.jpg

20130327-182620.jpg

Åh vad jag önskar jag vore två och finge vada i varenda vattenpöl jag passerar. Gudomligt skoj!

Vad händer egentligen bakom en stängd dörr?

Allt oftare stänger de in sig våra barn. De vill vara i fred. Oftast innebär det att de river ner alla leksaker de kommer år och härjar. Men allt oftare leker de faktiskt utan att vara så vilda.

Det är alltid lika spännande att upptäcka vad de små busen hittat på bakom stängda dörrar. Ibland är det rent kaos. Andra gånger är det någon som tjyvar till sig någon minuts sömn. Eller så sitter de och läser. Idag möttes jag av detta.

De lekte baby. Mamma pappa barn. Eller doktor. I mina ögon alltså för när jag frågade vad de gjorde så fick jag till svars men mamma, vi åker tåg. Ser du inte det? Uppenbarligen har jag bra mycket sämre fantasi än mina barn och tur är nog det.

Utvecklingssamtalet

Jag är en av de där föräldrarna som känner hatkärlek för utvecklingssamtal. Å ena sidan avskyr jag att gå dit för det känns som att mitt föräldraskap ska utvärderas. Som om varenda groda jag sagt hemma (och som med säkerhet upprepas på förskolan av svampen) kommer att stötas och blötas av pedagogen. Sen den lätta, men som vanligt, obefogade oron att något ska vara fel. Barnet leker inte med andra, hen kan inte sitta stilla, inte kasta bollen, talar undermåligt ja allt som skulle kunna vara ett varningstecken har pedagogerna självklart snappat upp. Den oron. Men så också glädjen i att få sitta ner med någon som ser vårt barn objektivt, utan affektioner och med kunskap och erfarenhet. Någon som träffar vårt barn utanför hemmet. Någon som inte är vi.

Magnus har börjat läsa ”Gräspojken” och ligger och skrattar högt. Är avundsjuk på honom som har den kvar. och ett positivt barn. Jag blir glad. Jag blir stolt och tänker att det ändå är värt trots, skrik, egensinnighet och trötthet om barnet fungerar så bra. Än ger jag inte upp.

När det inte riktigt går som en tänkt

Kommer ni ihåg att jag i förra veckan skrev på facebook att vi skulle leta reda på cykelhjälmar, ta fram cykel åt Lilla M samt motera Lilla As springcykel? Vi gjorde det. Eller hjälmarna letade vi aldrig fram för barnen hade ändå hjälm när de kom från förskolan men cykel och spingcykel kom fram och fixades för årets första tur.

Det gick inte som vi tänkt oss. Lilla A behöver få 2 cm till i byxbenen för att kunna sparka fart. Hon når ner men när hon sedan sparkar blir det bara tåfjuttar. Lilla M cyklar ju som aldrig förr och där kan vi ta bort stödhjulen idag om vi vill, egentligen redan igår vilket känns jättebra. Men tja, fikat lokade Lilla M mer och Lilla A, hon ville bara gå in så dörren var hennes bästa vän. Men de där dagarna behövs ibland de också.