Det är egentligen ganska konstigt hur medgörlig det yngsta barnet kan vara. Nästan var dag försöker den större bossa sin lillasyster, oftast går det inte så bra och den lilla säger ifrån, eller som det egentligen går till, biter ifrån. Storasyster får allt oftare ge med sig och har börjat inse att hon som tidigare var en medgörlig, levande leksak, nu mera är en vilja att räkna med. Så lekarna förändras, från dag till dag, från vecka till vecka. Men en lek består än. Att leka docka. Levande docka.
Och självklart är det den lilla som ska köras runt, bäddas ner och skötas om medan den äldre tar om hand, bäddar om och tröstar sitt barn. Den där omtanken som inte bara är med i leken utan var vi än går. Att vara mån om att ingen gör illa lillasyster, förutom de där tjyvnypen som hon själv utdelar då förstås. Och att storasyster allt oftare är den som kan trösta när något är fel. Syskonkärleken.
