Som utbränd har jag haft tur

Ofta inom vården kan jag känna att vi som söker vård, vi som är patienter blir misstrodda när vi vänder oss till dem. Idag fick jag på nosen. Rejält. Eller under de tre månader jag varit sjukskriven nu har jag fått en annan syn på vården. Ibland är det så skönt att mina farhågor, mina fördomar är så käpprätt åt helvete fel.

För jag har haft sådan jäkla tur. Som den första läkaren Lars som jag fick träffa, han som ba du har Bältros, det får man på grund av stress. Eller ja, i ditt fall är det så. Fundera på det jag har sagt  så ses vi om en vecka och diskuterar framtiden. 

Andra mötet kommer och han frågar och visar, klämmer och känner.  Du behöver vara hemma och vila, jag sjukskriver dig en månad – uttmattningssymptom. 

Så blir företagshälsovården inkopplad och jag får besvara frågor och de kommer fram till att mina somatiska besvär är långt över den acceptabla gränsen, jag har efter en månads sjukskrivning fortfarande fysiska och psykiska symptom på stress och ångest som är av sjukdomskaraktär och läkaren säger en månad till ska du minst vara sjukskriven. Och dan därpå säger psykologen som hjälper mig med stresshantering du ska bara göra saker du mår bra av just nu och vila. Lära känna din kropp, träna avslappning. Jag ska prata med din chef så hen förstår vad som gäller. 

Ett rehabmöte kommer till stånd. Jag och min chef tillsammans med psykologen. För första gången i mitt liv går jag från ett möte med en chef och känner att den här personen behöver jag inte ha ångest för att prata med. En skön känsla. Min chef är bra helt enkelt och har empati. Det här får ta den tid det behöver för att jag ska komma tillbaka till jobbet igen. De vill ha mig tillbaka.

Så blir det slutet av februari, mina fem tillfällen med psykoterapeut via jobbet är slut, tryggheten i att någon kunde stötta mig igenom de tunga dagarna är borta och jag börjar undersöka mina möjligheter till att få hjälp via primärvården. Det resulterar i ett samtal till min nya vårdcentral. Jag vill träffa en läkare för att få remiss till bedömningen för psykoterapi inom primärvården. Sköterskan ringer upp, jag får ingen tid, de har diskuterat mig vid fikat och kommit fram till att den snabbaste vägen är att jag gör en egen vårdbegäran om att få komma på bedömningen. Den är lika mycket värd som en remiss och det går fortare och jag behöver inte betala för x antal läkarbesök innan remiss kan skrivas ut. Sagt och gjort, jag skickar in en egen vårdbegäran och börjar vänta. Jag får även en personlig handläggare på FK. En vettig sådan. En sådan som säger du jobbar på AF och har företagshälsovården inkopplad, det här kommer bli bra. Oroa dig inte och låt det ta den tid det behöver, hör av dig när ni börjar prata rehabilitering så kan vi träffas då. Från någon på FK! Vem hade trott att de guldkornen finns.

Det går en månad till, det är dags för en ny läkartid som resulterar i en till månads sjukskrivning, den som nu håller på och löper ut. Bob, läkaren, föreskrev socialträning de första två veckorna och sedan arbetsträning någon timme per dag resterande del  av månaden. Strax därefter  får vi influensa, magsjuka och fan vet allt. Psykologen och jag får ställa in stresshateringen. Och när vi väl kan ses  veckan innan påsk säger hon sjukdom försenar tillfrisknandet, det tar den energi du behöver för att kunna gå tillbaka till jobbet. Du ska vara hemma på heltid resten av den här sjuksrivningen med. Hon säger det jag har tänkt, bekräftar min rädsla kring att det ändå går lite fort, rädslan att åter sitta hemma och inte veta vad mina barn heter.

Så dimper brevet ned i brevlådan. Du är välkommen på bedömning för psykoterapi. Fyll i dessa frågor, skatta dig själv enligt det här och posta tillbaka, vi behöver ett underlag. Sagt och gjort. Ja jag sover dåligt, ja jag har yrsel problem, koncentrationssvårigheter, ångest, huvudvärk, ont i ryggen, domningar, andningsproblematik vid ångest, minnesförlust osv osv. På övrigt skriver jag jag har kontakt med stresshanterare via jobbet, jag behöver mer, jag behöver komma till rätta med ångest som ligger kvar sen jag var ung. 

Där har jag varit  idag. Jag har precis kommit därifrån. Och inte heller detta behövde jag kämpa för. Jag var inställd på fight men fick ett varmt handslag och ett lycka till. 15 tillfällen hos min första prattant, hon jag varit fem gånger hos via jobbet. Hon och jag ska få kampera ihop vid 15 tillfällen. Och jag behövde inte kriga för att få hjälp.

Jag har haft sån jäkla tur med vilka läkare, bedömare och terapeuter jag haft kontakt med under de här tre månaderna. Den första läkaren Lars som själv varit utbränd. Terapeuten som verkligen sett mig och lyssnat. Stresshanteraren som jag först förkastade som psykolog med KBT mumbojumbo men som nu faktiskt är en viktig del i mitt tillfrisknande. Jag har haft sån satans tur. Och ingen har en enda gång försökt få mig att äta medicin för att må bättre. Insomnings tabletter har jag fått på egen begäran men inga antidepressiva, ångestdämpande eller andra varianter på lyckopiller.

Att vara utbränd är att vara sjukriven från jobbet för att det inte går att göra ett vettigt jobb, en kanske inte kommer ur sängen, klarar av att läsa mail eller möta kunder. Men för nästan alla är det inte bara stress på jobbet som gör att det blir en sjukdom, det krävs många parametrar för att stressnivåer ska hamna på en sådan nivå att det blir en sjukdom. Då krävs det insatser både för återgång till arbete, rehabilitering, men även insatser i livet som inte har med arbetet att göra. Som för mig, att ta tag i gamla obearbetade sorger. Att lära mig att det jag varit med om inte per automatik kommer drabba mina barn. Att jag inte har cancer för att de rapporterar om det på rapport. Att lära mig hantera saker jag länge inte velat röra i rädsla för vad som kommer komma fram. Allt sådant bygger också på stressen. Och ångest är de fysiska reaktionerna på stress. Så att vara så lyckligt lottad att jag har hjälp både med stresshatering i aspektet av att kunna gå tillbaka till jobbet men även nu bli beviljad hjälp att bearbeta gamla händelser och känslor för att kunna blir kvitt den stressen och ångesten är få förunnat. Lycklige jag.

Men så vet jag att alla inte har sånt här flyt och det gör mig förbannad. Mår en dåligt så behöver en hjälp. Så är det. Och det ska inte vara avhängt på hur mycket en orkar kriga, vilka en träffar eller vem vi arbetar hos om en får den hjälp en behöver. Det är en del av vårt välfärdssystem att hjälpa de som har fysisk så väl som psykisk ohälsa. ALLA har lika rätt till detta. Och jag anser ändå att jag har haft tur? Ett välfärdssystem på väg utför. Ett system där den sjuke inte kan vara sjuk för att ha rätt till att bli frisk.  Turen att bli betrodd. Men även kapaciteten att kunna tala för mig själv. Jag söker ju ändå vård på mitt modersmål, det är inte alla förundrat i dagens värlfärd. Det heller. Det absurda att jag tycker att jag har haft tur när det är en självklarhet, en rättighet, i vårt samhälle att få hjälp när vi mår dåligt.

Mina inlägg om att vara utbränd

Jag

Tänk att jag, nyss fyllda tretti, med två underbara döttrar, en nästan lika underbar sambo, ett arbete jag tycker om att gå till och äntligen nyinflyttad i en stad nära släkt och vänner skulle sitta här.

När jag mår som sämst och jag klagar över att jag ju ”borde orka för jag är ung” brukar min prattant göra jämförelsen med en bil som fått soppatorsk, eller än hellre en bil som är överlastad och kör med navkapslarna i marken. Det är en väldigt talande beskrivning av hur Liw mår just nu. Jag är (nästan) slut. Jag lägger till ett nästan för jag är inte helt slut, eller jag erkänner i alla fall inte för mig själv att jag är det. För det är väl så här det ska vara att ha två små barn, allrahelst väldigt tätt, som förälder ska jag vara trött, vara grinig, ha dåligt tålamod, sova urkasst och ha ångest över minsta lilla tecken på försämrad hälsa hos barnen eller mig själv.

NEJ, så är det faktiskt inte, så ska det inte vara. Min kropp sa helt enkelt i från och när det svidande lilla eksemet som dök upp en söndag kväll på måndag eftermiddag visade sig vara bältros, ja då var det som om någon skrev NÄSTA STATION VÄGGEN med stora svarta bokstäver i min panna.

I flera månaders tid har jag tvingat mig upp ur sängen, överaktiverat mig själv för att koppla bort tröttheten. Den förlamande jävla tröttheten. Jag har suttit på jobbet med yrsel och illamående, domnande händer och i vissa lägen sluddrande tal och intalat mig att det är för att jag inte är van vid att arbeta framför en dator. Sedan har jag halvsprungit hem, speedat mig igenom kvällen. Jag har knappt kunnat äta middag med familjen utan att hoppa högt och få panik när flickorna spelar med besticken mot tallriken. Jag har till och med suttit vid middagsbordet och inte kommit på vad barnen heter. Den känslan är bedövande.

 

20130208-001510.jpg

En numera helt vanlig middag hos oss. Levande ljus istället för lampa och mamman som är social med de neongula hörselpropparna i öronen. Vardag. 

20130208-001542.jpg

Jag har Längtat efter att flickornas sömn ska infinna sig, inte på det där för föräldrar normala viset så att det ska bli lugnt och ge möjlighet till att kanske hinna göra något annat utan så tystanden ska komma för att sedan gå och lägga mig och inte kunna somna.

Att inte sova är förödande, visst det är inte det viktigaste men i mitt fall, att inte ha sovit ordentligt på över tre år så blir det förödande. Även om flickorna nu sover ganska bra för att vara i de åldrar de är, så sover jag ändå inte. Det är som att kropp och knopp ställt in sig på att jag ska vakna vid minsta lilla ljud. Grannar som bråkar, barn som vänder sig i sängen, sambo som snarkar, bilar som startar och människor som går förbi utanför. Allt startar mitt inre alarm, hela mitt väsen är på helspänn 24/7. Även nu, då den förlamande tröttheten är en ständig kompanjon så somnar jag inte utan kemisk hjälp. Ångesten är fortfarande även den en ständig kompanjon även om den från och till faktiskt lämnar min sida ibland.

Så så är det, jag känner mig som en 93 åring som haft sjutton hjärnblödningar. Jag klarar inte av höga och oväntade ljud, att vara social är som att beträda nattgammal is, det får bära eller brista, barnen har just nu näst högsta prio, jag måste prioritera mig själv först för att i det långa loppet orka med dem, och ja, sen orkar jag inte så mycket mer förutom de 25% jag är på jobbet då.

Så nu vet ni. Inget fel på barnen, ingen separation, inget ”allvarligare”, bara en utbränd småbarnsmorsa. Men jag kommer tillbaka och mår redan nu ( och här vill jag skriva mycket men det är att lura mig själv och min omgivning) bättre. Jag lär mig att acceptera att jag inte kan göra hundra saker samtidigt, jag lär mig att äta sakta, gå sakta, att inte vara så jävla perfekt och att det kan vara lite skit under soffan. Och att det får ta sin tid, otåligheten och rastlösheten är just nu min värsta fiende.

Av alla ovanstående anledningar samt den enklaste av dem alla ”krav och måsten är inget för mig just nu” kommer jag inte besvara kommentarer ( och har inte heller gjort på länge av just stress trigger aspekten), jag fotar inte längre för det ger mig något jag måste göra dvs tömma kameran och sortera bilder, jag är inaktiv på sociala medier för alla andras rosenskimrande liv gör mig också stressad och dessutom är jag en svamp, mår någon dåligt så adopterar jag den känslan, tar över äganderätten och försöker lösa. Det har jag inte råd med helt enkelt. Men jag kommer återuppta bloggandet. Det är min blogg, mina minnen som skrivs ner och just här och nu behöver jag nog skriva ner för att kunna komma ihåg om ett år eller tio.

Ni är många som de gångna månaderna har undrat vad det är som gör att jag inte har bloggat som jag brukar, flertalet av er har till och med mailat och frågat vad det är som händer. Tack!

 

.

När Vemodet tar över

Inatt kunde jag inte sluta gråta. Det började när jag äntligen hade fått Lilla M att somna och Lilla A vaknade till. Från och till i tre timmar försökte jag få henne att somna, men det gick inte. Det enda som dög var min famn. Det slutade med att jag tog henne med mig, ner i vår säng och la mig för att sova. Då slog det mig full kraft. Hon börjar bli stor. 9 månader, separationsfas.

Just nu känns det mest som om det är jag som har en separationsfas, som om det är nu det går upp för mig att jag har jobbat 5 månader av Lilla As 9 första i livet. Att de två första veckorna, då när man ”ska” mysa och njuta, då hade jag blixtrande huvudvärk. Vemodet över de där små sakerna som aldrig kommer komma igen. Vemodet över att det känns som jag inte kunnat njuta för fullt av denna vackra lilla varelse. Inte alls på samma sätt som med Lilla M. Vemodet i alla de där sakerna vi bara gör med bebisar som det snart är för sent att göra. Stt uppleva med just den här lilla varelsen. Oj vad jag grät. Det tog aldrig slut och jag minns inte ens att jag somnade. Det enda jag minns är mina våta tårar som sakta trillade mot Lilla As huvud på mitt bröst. Den varma lilla kroppen som tryggt slappnade av i min närhet.

20120129-102324.jpg

Som fina Therese och Cherin sa till mig på Twitter ”Vi får tänka på att vi har sjukt mycket kvar att uppleva”

Att tappa andan

Det är sällan den där känslan av maktlös kärlek kommer över mig. Där i vår säng med Lilla M liggandes vid min sida tätt intryckt mot min mage, de små kalla fötterna inkilade mellan mina lår och den ena knubbiga handen i mitt hår och den andra på min mage.

20120119-061836.jpg

Där. Då. Känslan av oändlig, gränslös men även maktlös kärlek. Tänk att den flicka som låg där så liten och bräcklig efter sin mardröm om tio och några år kommer skämmas för oss? Men än hellre tänk att jag kommer betyda lika mycket för mina flickor som min mamma betytt och betyder idag. Det var som att tappa andan, falla handlöst men ändå landa mjukt. Tänk att jag fått möjlighet att vara någons mamma.

20120119-062020.jpg

Jag tappade andan.

How to behave like an adult – For dummies.

Jag är verkligen tokigt dålig på att hantera besvikelser. Just nu har jag nära till tårarna för att det verkar som min dator inte kommer komma innan helgen. Igår var det för att jag spillde ut min så hett efterlängtade kopp kaffe och i fredags för att jag inte fick jobbet jag ville ha. Det kan möjligtvis vara lite beroende på att jag för första gången på 2,5 år, jepp ni läste rätt, har mens. Men jag vet ju med mig att jag är dålig på det här med motgångar annars också. Jag hade hoppats att det skulle komma med någon slags instruktionsbok nu när jag ändå är vuxen i stil med How to behave like an adult for dummies. Har inte sett skymten av den än så jag väntar nog förjäves. Inte nog med att jag ofta tar alldagliga skit saker väldigt personligt, som i lördags då jag började gråta för att vi inte fick plats på bussen med barnvagn eller om jag har dåliga körningar i taxin,  oavsett lingonvecka eller ej. Att göra minsta lilla sak till ett personlig vendetta är ju inte särskilt smart men lite så funkar jag. Ingen vidare god egenskap, men hell, vem har inte sämre sidor? Eller är ni alla perfekta? Hur gör ni i så fall?

Nä jag måste nog lära mig att skaka av mig de dåliga händelserna, världen är inte emot mig för att datorn tar 10 dygn längre än beräknat på sig. Busschauffören hatar inte just MIG för att barnvagnen inte fick plats men nog fan är det surt och jag gillar inte sura äpplen. För nej, det är inte särskilt konstruktivt att muttra mindre barnvänliga ord när glaset glider ur näven, gråta när man blir arg eller besviken eller besvara kritik med att kritisera. Men till mitt försvar så har jag aldrig hävdat att jag är vuxen heller, men tydligen så är man det 29 år senare med två barn och jobb.

En annan sak jag borde få instruktionsbok till nu när jag är vuxen, eller i alla fall fast i småbarnsträsket, är att gå och lägga mig i tid så god natt.