Varför antas jag vilja ha rabatt på barnkläder inför morsdag?

Den frågan har jag ställt mig nästan tio gånger den senaste veckan. Varför innebär morsdag att jag som kvinna, mamma, syster, dotter vill ha eller kanske snarare behöver, morsdags rabatt på barnkläder?  Jag fattar det inte. Gör ni?

När jag till och med får mail från klädföretag som jag anser vara duktiga på det här med könsneutrala barnkläder, de som jag tycker har kollektioner där färg och form inte är för flickor och pojkar utan anpassade för lekande barn kommer dragandes med morsdags rabatt då blir jag uppriktigt sagt förvånad. Men mest av allt ledsen.

Eller egentligen. Varför skulle JAG vilja ha rabatt på något inför morsdag egentligen? Om det nu var så att vi”firade” mor- eller farsdag med presenter så är det väl partnern som ska fixa det. Eller har jag missat hela konceptet med de där dagarna? Eller är det kanske så att jag som mor ska köpa extra mycket prylar till mina barn just då? Jag fattar faktiskt inte. Inte alls.

Och sen den tredje aspekten av det hela. Får män lika mycket erbjudanden inför farsdag? Köp slipsar åt dig själv! Köp en kepsar åt din son! Är det så? Eller antas det bara vara så att män inte kan handla presenter till sina barns mödrar eller sina egna mödrar och av den anledningen så får vi sköta shoppingen själva? Åt oss själva?

Jag blir så jävla less!

Fikatjänst

Socialträning, fikatjänst, pratkvart. Allt är en beskrivning av det första steget mot att börja jobba igen. Det känns bra. Bättre än förväntat. Lugn, förväntansfull och socialt uttorkad möter jag denna nya rutin, att klä mig för att gå iväg. Att veta att jag är väntad, ja till och med saknad. Att sitta på händerna för att inte kasta mig in i arbetet. Inte alls faktiskt utan bara hälsa på. Fika, prata, vara social.

20130507-113305.jpg
Steg ett alltså. Nästa kommer troligtvis i slitet av maj. Men nu, är jag just här, i steg ett. Ingen oro eller stress mot nästa utan ett lugn i det här. Det hade varit omöjligt för fyra månader sedan, så något har jag visst fått med mig.

Jag önskar jag hade ork just nu

Så är det. Jag önskar jag hade ork. Just nu är den slut och jag börjar hitta lite av den igen eller kanske ska jag skriva återigen. Men det tar tid. Ett envist bakslag blev detta men så är vi heller inte krya någon av oss just nu med en envis förkylning och ännu envisare hosta är jag rädd. Men det hindrar oss inte från att försöka njuta av de ljumma vindarna och solen som bosatt sig  ovan våra huvuden.

Men jag önskar jag hade ork för det känns som att jag varje dag tar av de sista reservkrafterna och så ska det inte vara. Jag vill inte tillbaka till Januari. Så bloggen är lågprio. Jag ser och läser att ni kommenterar, tänker att jag ska svara och orka kommentera det jag läser hos er men just nu finns det inte energi till det. Jag har accepterat läget för nu och tänker att om en vecka eller kanske två så har jag energi till det, men just nu så är det så här.

Att finna balanser

Så hette en kursbok vi hade på lärarprogrammet. Har för mig jag tyckte den var skit. Vad då balanser? Och i yrkeslivet? Som lärare. Balans mellan elev och lärare, privata jaget och lärar jaget. Ska det vara nödvändigt?

Ja det är det. Oavsett vilket jobb en har så är det nödvändigt. Att kunna hänga av sig jobbrocken innanför dörren till jobbet och bli den egna personen. Att inte se misslyckanden på jobbet som personliga misslyckanden. Att inte bära med sig alla måsten från jobbet hem till sängen och sedan älta dem om och om igen tills morgonen gryr och ingen sömn är att hitta. Den balansen är sjukt viktig.

En annan balans som är viktig är den mellan arbete och fritid. Måsten och behov. Aktivitet och vila. Gas och broms. Jag är värdelös på de här balanserna, ja den tidigare nämnda också, men ännu värdelösare på det här. Jag hittar inte vila, bara mer att göra. Jag har inga intressen, förutom sådant som ger mer press. Jag utför bara måsten och sopar bort mina egna behov.

Jag behöver finna balanser. Och i måndags fick jag beviljat 15 h psykoterapi för att få hjälp med just detta. Som ett komplement till den KBT psykolog jag har fått via jobbet för att lära mig hantera stress och för att skapa verktyg i min vardag för att kunna bromsa, pausa, så har jag nu 15 h för att hitta tillbaka till mig själv. Det låter kanske ynkligt men det är ganska mycket med 15 h samtalsterapi. Det låter kanske konstigt men jag längtar tills på måndag då det är dags för första tillfället. Tillbaka till ”min” pratttant, hon jag hade vid fem tillfällen när jag kraschade efter jul.

Underbart. Tryggt. Hoppfullt.