Sedan den här huvudvärken först infann sig har min ambitionsnivå vad det gäller att vara en pedagogisk och sund förälder sjunkit drastiskt. Jag orkar helt enkelt inte. Nu inne på den sjätte dagen med huvudvärken from hell är det nästan med ångest jag om en knapp timme ska hämta hem den fina. Inte för att jag inte vill umgås med min dotter eller vill ha henne hemma utan rädslan för att göra alla fel, släppa på alla gränser och tillåta ongen att löpa amok för att jag  inte orkar  med.  Tjafset, skriken och gnället blir tusenfalt  med ett huvud som håller på att sprängas.

Alla de regler och gränser som vi har satt upp här hemma känner jag sakta men säkert håller på och glider mig ur händerna. Helt plötsligt springer ongan runt med min mobiltelefon i högsta hugg utan att jag gör några seriösa försök att ta av henne den. När hon hittar en napp, eller än värre, gråter så låter jag henne ha nappen. Nappen som i mer än ett halvår enbart använts när hon ska sova eller sover har de sista dagarna kommit fram allt oftare. Jag släpper på gränser som vi kämpat för att befästa. Kanske små saker i andras ögon, men saker som vi kämpat för att få att fungera och för att få Lilla M att fatta att det inte är hennes att bestämma över. Allt oftare finner jag mig själv liggandes i soffan i högsta hugg med att tänka NU borde jag gripa in oavsett om det så gäller, springa runt och äta äpplet eller pilla på fjärrkontroller, men jag orkar inte. Min kropp lyder inte. Kanske för att huvudvärken lägger sig som en svart matta över alltihopa och förminskar de andra problemen eller för att jag vet att mina NEJ utlöser protester som ibland kan eskalera till nivåer även våra grannar måste höra.

Jag vet inom mig att jag inte är världens sämsta förälder i vanliga fall, men just nu när jag knappt orkar med mig själv, än mindre den vilda ettåringens bravader tillåter jag självömkan att ta plats och tycker synd om mig själv samtidigt som jag vet att det här är ohållbart. Släpper jag mer kommer vi få ett rent helvete och det kommer ge bra mycket mer huvudvärk än den jag har nu. Men just här och nu är det svårt att inte vara världens sämsta förälder, ta den enkla vägen runt berget och bestiga det senare. Frågan just nu är väl om det blir en rundtur på en vecka eller en månad, jag hoppa mer och mer på det första alternativet. Jag vill få tillbaka orken, tålamodet, tankeförmågan och glädjen i att ha en alldeles underbart fin dotter att njuta av oavsett dagsform. Snälla! Jag vill bli en bra förälder igen, ge mig åtminstone det tillbaka.

På den tiden då NEJ inte behövdes.