Jag har i en veckas tid intalat mig att det bara var lite mycket över påsken. Barnen hemma i fyra dagar från förskolan. Aktiva dagar och sena kvällar med mycket socialt på schemat. Nu måste jag inse. Det här bakslaget kräver mer än en natts god sömn för yrseln som kom i onsdags sitter i, sluddrandet är tillbaka och jag pratar/går/äter återigen fort. Att åter acceptera läget. Varva ner, koppla ner.
För att sitta på pendeln och gråta det är inte jag. Inte alls. Men det var skönt.
Orden jag får upprepa för mig själv minst 10 kanske 20 gånger per dag just nu. För att inte gå sönder igen, för att orka. Det är inte helt lätt att ha viljan att göra saker, känna att den fysiska orken allt mer återvänder men att ändå någonstans i bakhuvudet veta att det inte går. Men ändå vilja. Det är svårt att förklara för jag vet knappt själv.
Som i helgen, eller förra helgen eller helgen innan dess, att göra saker som innebär glädje, samvaro och utbyte. Sådant som alltid varit en drivkraft och som gett energi innebär numera att jag är helt utmattad efteråt. Inte så som de flesta känner att efter en intensiv helg behöver man gå och lägga sig tidigt på söndag och sova en god natts sömn så är man åter på banan. Jag måste tänka ett, två, och tre steg längre. Sova ordentligt på söndagnatt, inte planera in något på måndag eller tisdag så jag får återhämtning och inte behöver trycka på gasen för att städa, tvätta, gå och handla eller vad det nu kan vara. Ja till och med umgänge får stå åt sidan så jag kan få balans. Stanna upp.
Jag är verkligen inte van detta. Att inte göra något. Eller hemläxan som jag fått av kvinnan som ska hjälpa mig att hantera stressen, att försöka stanna upp minst en gång i timmen och andas ner pulsen, axlarna och stressen. Att minst en gång i timmen gå ner för landning. Tror ni jag kommer ihåg det? Nej. De gånger jag kommer ihåg är då jag känner att stressnivån närmar sig en sådan höjd att jag känner av den fysiskt; yrsel, illamående, sludder. Då stannar jag upp och andas men då är det försent. Andats skulle jag ha gjort kanske fem gånger innan för att förhindra stressnivån. Bromsa. Varva ner.
En annan av mina hemläxor är att dela upp vardagliga sysslor, inte bara köra på utan ta pauser, micropauser. Lär jag mig att använda mig av dem hemma kommer de även komma naturligt när jag är på jobbet igen. Jag glömmer bort. Eller så kanske jag ignorerar dem. Att ta en paus mitt i en syssla ger mig bara ett högre stresspåslag. Jag sitter mest bara och tänker på andra hälften av tvätthögen och så blir hela grejen fel. Istället försöker jag tänka att jag ska pausa mellan olika sysslor. Hänga tvätt. Paus ( fem minuter eller två timmar), vattna blommor. Paus. Det går sisådär. Men så har jag också fel tankesätt. Jag har alltid sett glaset som halvtomt och inte halvfullt. Har jag en mental lista på vad som jag tycker behöver göras så kan jag inte när jag börjar beta av listan se värdet i det jag gjort utan jag ser bara det jag inte gjort. Samma sak på jobbet. Har jag tagit tre beslut när det är dags att gå hem ser jag inte värdet i de tre besluten utan bara de 13 jag inte hunnit med. Jag måste vända på tänket. Ett mentalt lappkast.
Så med det mentala lappkastet i färskt minne ska jag avsluta med att konstatera att jag ändå åstadkommit något med mig själv, jag är på väg. För det första så har jag fått ordning på min sömn, jag behöver inte längre äta piller för att komma till ro. Jag ha börja lära mig att leva i det kaos som det innebär med två små barn hemma. Saker överallt, smulor under bordet osv. Jag går inte och plockar hela tiden längre även om det finns mycket rum för bättring. Jag har återtagit makten över min fritid. Jag tar mig ut, bort och gör saker som ger balans. Jag har börjat läsa igen. Jag kan läsa min kroppssignaler vilket är A och O men främst av allt så VÅGAR jag läsa dem. Jag är inte längre rädd för ångestattackerna, stress påslaget eller sömnlösheten. Jag har bara mig själv att skylla och har börjat tänka att det är en lärdom. Vad gjorde jag för fel den här gången som gör att kroppen larmar?
Ett ganska tråkigt inlägg, jag vet. Men jag behöver sätta det på pränt och jag vet att det finns läsare här inne som är på väg dit jag varit och som undrar hur vägen bort från väggen är. This is for you så att säga. Nu ska jag börja läsa en ny bok. Den fjärde sen i torsdags… Lung och ro. Återhämtning.
En av de absolut ( för att använda ett av Lilla Ms favorit uttryck) bästa sakerna med mitt halvnya jobb är mina kollegor. Just nu betyder det väldigt mycket att veta att ni finns.
Redan i början av den tredje veckan som sjukskriven kom det en helt fantastisk bukett med tulpaner från personalklubben hem till oss, vilket i över en veckas tid gjorde att jag log när jag passerade bordet där den stod.
När jag sedan började gå tillbaka till arbetet veckan där efter så var det en otrolig trygghet och styrka att bli sedd av kollegor. Att de uppmärksammat att jag varit borta, var oroliga och väldigt måna om hur jag mådde. Nästan förmanande över att jag redan var tillbaka på jobbet. Eller de flertal kollegor som jag egentligen aldrig mer än hejat på i korridoren som har satt sig ner bredvid mig och berättat om sin väg tillbaka från liknande situationer. Eller mina närmaste kollegor som får bära alla mina kunder när jag är borta och som inte på något sätt ifrågasätter att jag lallar runt i lokalerna, dricker te och försiktigt vänjer mig vid miljön. Eller kollegorna som jag flera gånger stängt in mig hos och bara andats, släppt ut lite tårar eller bara kramat om.
I tisdags fick jag ett meddelande i stil med ”Hej Liw, vet inte om du har tänkt att komma in på kontoret idag, men om du tänkt det så bjuds det på semla 14.30. Tänkte det kunde vara bra att veta :-)”
Vem missar en gratis semla liksom? Jag. Jag orkade tillslut inte ta mig till jobbet så jag satt hemma. Döm då om min förvåning när det första en annan kollega till mig säger när jag kommer till jobbet dagen efter är att hon sparat en semla åt mig som står i en av kylarna med mitt namn på. Lycka.
Inte bara den fysiska lyckan över att få äta en god semla utan den mentala, vetskapen om att människor som jag knappt känner ändå tänker på mig. Människor som jag vet egentligen har fullt upp tar sig ändå tiden att göra mig glad. Känslan som gör så att hjärtat blir varmt och jag faktiskt orkar le några minuter extra just idag. Den lyckan.
Så tack.
Och till er kollegor som hittar hit så tveka inte att ringa eller smsa om ni vill ta en fika, promenad eller liknande även om jag inte är på jobbet just den dagen.
Ända sedan första mötet med min prattant så har hon pratat lite lätt om förlossningsdepressioner och hur det kan te sig, att det mycket väl kan kopplas ihop med ett fysiskt trauma, som till exempel en durapuktion. Jag har lyssnat för någonstans djupt inne i mig så mår jag fortfarande inte bra efter de där veckorna då jag inte ens fick byta en blöja. Eller fick och fick, jag kunde inte. Känslan av att vara otillräcklig gentemot Lilla A har i snart två år hela tiden legat under ytan och pockat, i går kom allt upp när Lilla A som alltid tytt sig till Magnus, alltid vänt sig till honom för tröst, mys och gos mitt i den värsta tandsprickningen vägrar låta honom trösta eller ens röra vid henne. Det enda hon får ur sig är Mamma mamma mamma mamma. Då brast det för mig, som om två års återhållen sorg bara kom ut. Fy sjutton alltså men det känns skönt.
Visst vet jag att hon älskar mig fastän det inte är mig hon har föredragit, men bekräftelsen är viktigt. Nu sitter jag och är tillbaka i de gamla banorna men om jag hade gjort si eller så annorlunda hade hon kanske inte haft en otillräcklig mamma, oftast är de tankarna kopplade till just förlossningen, att jag ändå var så pass dålig efteråt. Idag är tanken att tänk om jag stannat hemma längre med henne och låtit Magnus fortsatt jobba istället. Hade jag varit mindre otillräcklig då?
Vet ni vad den tanken gör mig till? Just de föräldrar, eller kanske speciellt mammor jag näst intill föraktar. De som tycker att deras relation med barnen är viktigare än pappans. För jag är ändå otroligt glad att Lilla A är så trygg med sin pappa, ja Lilla M med, men Lilla A har ett speciellt band till Magnus. Med denna uppenbarelse, att jag faktiskt inte är otillräcklig, att Lilla A faktiskt behöver MIG ibland med kanske jag kan släppa två års ångest över Lilla As första veckor. Jag ska försöka och framför allt, jag ska vända tanken tillbaka till min grund ideologi – båda föräldrarna är värda en sund och stabil relation med sina barn och av den anledningen så är det ju jätte bra att Lilla A och Magnus fick en sådan smakstart.
Ju djupare vi gräver desto mer vatten hotar att dränka oss. Typ så känns det just nu, men att ta tag i alla de där små sakerna som lett till det stora, det är väldigt skönt.
I alla fall just nu, då jag läser om barnkalas hit och pulkahäng dit är att vi flyttade från Umeå. Just nu känns det som ett jätte stort misstag. I Gävle har vi i skrivande stund 0, ja NOLL, bekanta, vänner, grannar med barn i samma ålder som oss. Det gör inte ont för min skull, även om det skulle vara skönt att kunna gå över med barnen till någon och känna att både vuxna och barn har ett utbyte, utan det är för barnens skull.
Just nu är jag så glad att de har varandra och är så jämna i ålder som de ändå är, samt att de trivs i sina förskolegrupper, men det räcker inte, jag vill kunna erbjuda mina barn ett umgänge även på fritiden. Eller kunna bjuda in till barnkalas. Fy fan vad det gör ont för någonstans känns det som jag berövat mina barn på en av de finast sakerna som hör livet till, vänner.