15 år och gravid

För något år sedan blev det allt tydligare att många unga blev gravida och väljer att behålla barnen. Inte bara snubblar jag över bloggar i stil med rubriken till det här inlägget, även tv-program i halvdokumentär stil finns det flertalet av och det som i dag väckte mina tankar och även samtalet kring hur VI skulle reagera var att det idag pratades om unga mödrar på radio och hurvida de fullföljer sin utbildning.

Oavsett vilka åsikter jag har kring det här ämnet så finns det så fort våra barn väljer att bli sexuellt aktiva en graviditet med i ekvationen. Jag hoppas att barnen den dagen de väljer att ta det steget med någon inser vikten i att skydda sig och jag tror det är där vi som föräldrar kan påverka våra barn när det det kommer till sex. Jag är av den åsikten att om man tycker sig vara mogen nog att ha sex så får man även vara så mogen att man kan stå för konsekvenserna. Det vill säga, den dagen man inser vilka risker i form av sjukdomar och vilken förändring det innebär att bli förälder eller för den delen att göra abort innebär, ja då är man mogen för ansvaret i att ha sex.

Vecka 37 med Lilla A i magen

Men om nu någon av flickorna i tonåren skulle släppa nyheten  - Pappa, mamma jag är gravid. Vad gör vi då? Hur tror vi som föräldrar att vi kommer agera i den situationen? Vad kan vi göra?

Jag och M har flera gånger landat i den fråganhur skulle VI reagera? Det kan vi aldrig veta och helt ärligt hoppas jag vi slipper få reda på det innan vi är närmare 60, men vi tror vi skulle reagera med glädje. Alla barn är en gåva, en ståndpunkt jag alltid kommer stå fast vid. Dock är det en gåva som kräver väldigt mycket av mottagaren. Både i form av ansvar, mognad och uppoffringar, men det är i sanning en gåva som fortsätter att ge, år efter år, dag efter dag.

Efter att ha pratat igenom det här har vi ( i dags läget ska tilläggas då eventuella tonårsgraviditeter är många år bort ) kommit fram till att vi skulle berätta vad det innebär att ha barn. Hur livet förändras och vilka uppoffringar man som vuxen är tvungen att göra när det kommer ett barn in i bilden. Vi skulle även berätta om vilken glädje barn medför, hur prioriteringar ändras och hur stor kärleken till ett barn faktiskt är. En annan sak vi vill berätta är vad vi gjorde som tonåringar, vilka friheter vi kunde ta oss tack vare att vi inte hade en tvååring att ta hand om och hur kul det var att ta studenten med mössan i handen och veta att framtiden var ett läskigt men oskrivet blad. Vi skulle försöka att inte lägga värderingar i samtalet utan lugnt och stilla berätta, dela med oss och minnas. Valet är i mina ögon alltid de blivande föräldrarnas och jag skulle personligen aldrig varken  kunna råda eller avråda någon till abort eller föräldraskap. Däremot kan jag bidra med mina erfarenheter och upplevelser. Beslutet är inte mitt.

Hur skulle du reagera och hantera en situation där ditt barn blir gravid tidigt? Eller har du kanske varit där själv?

Jag vill på inget sätt dela ut pekpinnar kring vare sig tonårsgraviditeter, unga föräldrar eller abort utan är rent och skärt nyfiken kring hur DU skulle reagera.

Postpreggo

Så här fyra dygn efter förlossningen tittade jag mig i spegeln för första gången sen Lilla A låg i magen. Jag kan inte bli annat än häpen över hur fort en kropp återhämtar sig efter en graviditet.

20110502-153629.jpg
Visst det är lite bulldeg kvar men jag är betydligt mycket smalare idag än innan vi blev gravida.. Med tanke på att det är två täta graviditeter och jag är helt otränad gör mig än mer förvånad. Peppen att komma igång och bli ”trimmad” får sig en rejäl skjuts. Nu vill jag bli frisk!

Och ja, jag är oduschad, okammad och sunkig delux men hey, jag står upp.

Inte okej

Nu är jag less. På värkar, på folk, på magen, ja allt. Ska försöka sova men eftersom jag inte orkar med att gå till förlossningen och be om sovdos bara för att få ett ” tyvärr så är du inte i aktiv förlossnimg än och det är bäst om du väntar hemma” fastän jag bara vill ha nått att sova på, så kommer jag nog inte kunna sova heller, för ja det gör ont. Ja det är fem minuter mellan det onda och ja när orken sinar blir det inte bättre.
Latensfasen är det som gör att jag aldrig mer kommer vara gravid. Bara så ni vet, förlossningen är fan a piece of cake i jämförelse. Latensfasen suger långsamt orken, peppen och viljan till bebis ur en.

Bring the pain

Nu börjar det ta i ordentligt, har svårt att sitta still när det kommer en värk, ja nu kan jag kalla dem det, och står mest och vaggar fram och åter. Äntligen händer det något. Fortsätter det så här i någon timme till blir det nog till att promenera in till förlossningen och se vad de säger. Har vi otur är vi för tidiga men jag börjar närma mig den smärta som jag hade när jag fick lustgas med Lilla M. Om inte minnet sviker mig helt och hållet vill säga. Men vi ska vänta några timmar till, risken att bli hemskickad minskar för varje värk jag tar hemma så varje värk är en seger. Ja jag är sjukt tävlings inriktad..

Som jag skrev tidigare är jag sjukt förväntansfull och tycker mest att det är skönt att det gör ont, det ska ju göra ont, det betyder att bebis är på väg. Så peppen är på topp och lika så humöret. Att jag sedan vet att ni står vid era datorer och hejar på gör inte saken sämre :-)

En hinnsvepning senare

Så här nästan 3 timmar efter hinnsvepningen har det börjat kännas mer och mer. Min BM var väldigt förstående och på min begäran rotade hon runt lite extra. Jag hade en bit av tappen kvar men hon fick utan problem in ett finger och våldade in två. Inte direkt skönt men ändå tillfredställande, jag känner ju resultatet, den svidande brännande värken när sammandragningarna kommer. Åh vad jag är förväntansfull, det här ska bli kul! Dock förvarnade hon om att anledningen till att det inte är standardförfarande med hinnsvepning är att vissa istället för att komma igång på riktigt får pinvärkar. Men det tror jag inte det här är, nej!

20110426-121552.jpg

Nu jävlar! Måste dock hålla mig sysselsatt, den senaste timmen har tvätten och havrekakor hållit mig på tå. Vad mer kan jag göra? Några tips?