Kärlekens färg – rött

Är sen på ännu en boll men BB i Hudiksvall ( min hemstad) är först i landet ( i och för sig har jag inget minne av färgen på de brickor vi fått vid FL men det står så i artikeln) med att avskaffa de blå och rosa brickorna som bärs ut till föräldrarna efter förlossningen.

 

– Vi tyckte inte att det tjänade något syfte att ha dem längre, det kändes som ett föråldrat system. När du blir uppvaktad när du fyller år får du kanske inte en blå bricka heller. Det känns inte viktigt längre, säger hon.

Fokus ska i stället ligga på att familjen har fått en bebis, och inte vilket kön det är.

 

Tack.

 

Missa inte tävlingen som startade igår.

Förlossningsberättelse – När Lilla A kom till jorden

Vid 23- tiden på onsdag kvällen den 27 april gick jag och la mig efter ett trappass med Ida, upp och ner i trappor av alla de slag under en timme och sedan en promenad på det hade fått min kropp att ta paus. Bra tänkte jag och såg fram emot att kunna sova i alla fall några timmar. Tji fick jag. När jag lagt mig och väl hittat en vilsam ställning att sova i satte kroppen igång att arbeta med full kraft igen och den här gången kändes det att det var på riktigt. Jag låg i två timmar, andades och mer eller mindre njöt av att det med största sannolikhet var igång. Var latensfasen över för den här gången?  Det  verkade så.

Vid 01:30 väckte jag Magnus och sa att det nog var dags att kliva upp och stoppa i sig lite fika för det började göra lite för ont för att ligga hemma och vänta på bättre tider. När jag rest mig ur sängen och går till toaletten känner jag nått blött och blir lite små lur på om vattnet gick, det var dock inte det där vattenfallet jag väntat mig, så jag var skeptisk. Jag petade i mig en smörgås och Magnus gjorde i ordning några åt sig att ta med till förlossningen. Magnus ringde taxin och efter ytterligare ett samtal började vi gå mot Centrum av området, jag kunde inte stå still. Taxin kom och körde oss den dryga kilometer vi har till förlossningen, jag som alltid sagt att vi skulle gå in, fick se mig slagen av värken och var glad att vi inte gick.

På förlossningen visades vi in i ett undersökningsrum och BM Anette kom och satte CTG. Den visade på värkar var 3-4 minut, vid undersökning visade det sig att vattnet inte hade gått men jag var öppen fem centimeter med en centimeter kvar av livmodertappen. Vi var igång. Jag kan fortfarande känna glädjen när hon sa att vi var i förlossning och fick stanna kvar, jag som hela tiden förberett mig på att få åka hem igen. Trots smärtor kändes det som jag dansade fram, vi skulle föda barn och peppen var på topp.

Vi fick  vid 03.05 sal 12, eller gamla sal 12, nu heter den något annat, samma sal som Lilla M föddes i och det kändes bra. Vi fick order om att hålla oss alerta så vi började vandra. Jag vandrade och vandrade, vi löste kryss och fikade. Vid 04.30 tog jag en dusch, en så varm och så lång att Magnus var orolig att jag skulle bli överhettad.


Klockan fem kom Anette och undersökte mig igen och hör och häpna, jag var öppen 9 cm.   Vi, jag och Magnus, började spekulera i när mini skulle komma, vi trodde snart, men Anette förklarade att bebis fortfarande stod högt upp i bäckenet. Jag efterfrågade lustgasen och fick dess trygga  lindring i min hand.

Pilatesbollen rullades fram och jag satt där, andades i lustgasmasken och löste korsord. Överlycklig över att Magnus hade spotify på telefonen.


När klockan var sex var jag fortfarande öppen nio och bebis hade inte sjunkit så då blev det till att lägga sig på sidan, först höger, sen vänster. I det här skedet hade jag haft lustgasen på i en timme och i samma veva som det blev skiftbyte kring halv sju bad jag dem öka på lustgasen ett snäpp. Lena som tog över efter Anette, förövrigt vår auroraBM, kändes trygg och visste ju precis hur vi ville ha det. Vid undersökningen strax efter skiftbytet, 07.15 var läget oförändrat och  jag beordras upp på knä, halvt hängandes över ryggen på sängen tog vi värk efter värk. Det gjorde så fruktansvärt ont så vid 07:40 bad jag dem öka på lustgasen ytterligare ett snäpp, nu var det max.


Magnus gjorde sitt bästa för att hjälpa till och vid det här laget hade livmodern gått från klar (öppen 10 cm) till att bara vara öppen 8 cm. Det berättade aldrig Lena för mig utan det ser jag nu när jag kollar partogrammet. Jag var trött, hade ont och främst hade jag inga ben. Precis som med Lilla M så satte sig den värsta smärtan i just låren och Magnus och Lena hade ett drygt jobb att massera mina lår under värkarna, Lena tryckte på diverse akupressurpunkter på fötterna, allt för  att lindra min smärta. I det här läget ville jag upp men det gick inte, benen bar inte. Vid 8.30 känner jag krystimpulser och Lena undersöker, nej då, värkarbetet är inte tillräckligt effektivt så det sätts ett värkstimulerande dropp, huvudet står fortfarande över spinae. Det sätter fart ännu mer och smärtan börjar bli ohanterlig, vid de värsta värkarna får jag panik och skriker rakt ut. Jag minns inte hur ont det gjorde bara att jag kunde se smärtan i Magnus ögon, den enda fasta och trygga punkten i rummet just då.

Vid 8.30 begärde Lena även in  en konsultation med läkare för hon börjar misstänka att bebis inte står helt rakt i födslokanalen och det är därför den inte vrider ned sig de sista centimetrarna mot bäckenbotten. Sofia, en ST läkare, kommer in och undersöker och precis som Lena misstänkt så ligger bebis med en framstupa huvudbjudning ( tror det hette så). När jag får reda på detta tappar jag modet, ska det göra ännu ondare? Av någon anledning var jag helt säker på att detta skulle leda till snitt så jag börjar gorma om det när värkarna är som värst. Släpper syrgasmasken och ber om snitt, jag vägrar minsann ligga och plågas i onödan längre. Som tur är har vi Lena med oss, hon vet mycket väl att snitt är det sista jag vill så fort värken klingat av så när hon får någon sekund överringer hon på Narkosläkaren så de skulle kunna sätta EDA. Inget aktivt val från min sida, men så blev det. Det hände sig så att hon var på förlossningen och kunde ta oss på direkten. Jag upp och sitta på sängkanten, krama Magnus i panik under värkarna och plötsligt känner jag hur det kommer en bebis. Läkaren pillar på i ryggen och precis när jag känner hur nålen går in i ryggraden kommer den första riktiga krystimpulsen. Jag skriker rakt ut i masken, det kommer bebis. Fattar ni inte det kommer en bebis!! Det tog läkaren ytterligare en värk att förstå att jag verkligen hade en bebis mellan benen så när jag väl ligger på sidan krävs det två kryst så är bebis ute. Med en EDA slang i ryggen som aldrig användes kom så lilla Lilla A ut 09.13 på två kryst och med navelsträngen ett varv runt halsen.


Så här en vecka efter förlossningen är jag nöjd. Jag klarade en hel förlossning på bara lustgas vilket jag aldrig trott innan. Jag klarade av att gå in i förlossningssalen med värkar och fortfarande känna mig peppad och revanschsugen. Sugen på att föda barn helt enkelt något jag starkt betvivlat så här på slutet. Att det skulle göra ont var jag beredd på, jag var dock inte beredd på min totala kapitulation inför smärtan den sista halvtimmen. Eller på den rädsla jag kände inför att bli lämnad ensam i min smärta. Utan Magnus hade jag aldrig klarat mig utan EDAn, då hade jag nog bett om den redan vid 5-tiden. Jag hade nog även fått panik mycket, mycket tidigare än jag fick och framförallt så hade jag inte kunnat behålla mitt goda humör så länge. Så även om jag fick min revansch och fick föda fram ett barn utan sugklocka och verkligen känna hur kroppen jobbade ut det så är revanschen till lika stor del Magnus för utan honom hade det aldrig gått. Ett bra team med andra ord.

Sen att jag kan känna ett litet stygn av bitterhet inför det faktum att det sattes en EDA infart som

-ett inte användes och

-två gav mig den här långvariga huvudvärken,

det försöker jag att svälja. Men lite bittert är det allt att den första veckan med Lilla A ska kantas av citodonrus och huvudvärk.


Postpreggo

Så här fyra dygn efter förlossningen tittade jag mig i spegeln för första gången sen Lilla A låg i magen. Jag kan inte bli annat än häpen över hur fort en kropp återhämtar sig efter en graviditet.

20110502-153629.jpg
Visst det är lite bulldeg kvar men jag är betydligt mycket smalare idag än innan vi blev gravida.. Med tanke på att det är två täta graviditeter och jag är helt otränad gör mig än mer förvånad. Peppen att komma igång och bli ”trimmad” får sig en rejäl skjuts. Nu vill jag bli frisk!

Och ja, jag är oduschad, okammad och sunkig delux men hey, jag står upp.

Inlagda

Vi har nu ett rum på BB att kalla vårt i några nätter. Jag ska utredas och utslutas. Förhoppningsvis blir jag även behandlad och får komma hem på några dygn. Mamma blir kvar några dygn extra och tar Lilla M så jag får behålla betjänten med mig när jag är inlagd.

20110501-122203.jpg
Äta bör man, annars dör man. Även på sjukhus.

Tillbaka

Gårdagens alla kurer och behandlingar verkade tidigt imorse ha gjort susen. Jag kunde både gå på toaletten och läsa en bok sittandes med Lilla M utan känningar i huvudet. Ack så jag förtog den lyckan. När det blev dags att kliva upp för att bege oss mot BBhemvård för PKU-prov, vägning och så vidare fick jag snällt fylla dottern med mat och vinka Lilla A och Magnus hej då från sängen. Huvudvärken är tillbaka.

20110430-115103.jpg
Tillbaka från BBhemvård med ett stort plåster på den lilla handen och godkänt på alla tester.
Om det är så att blood-patchen inte funkat eller den funkade men även gjorde en ny skada på ryggmärden så ett nytt läckage uppstått vet jag inte, men jag är tillbaka på ruta ett.

20110430-110832.jpg
Igår var det koffeindropp, sprutor och slangar, idag coca cola och amning.
Om jag tidigare känt mig otillräcklig i mitt föräldraskap är det inget mot nu. Jag har hittills inte bytt en enda blöja, klätt ett enda plagg eller varit med på någon undersökning. Jag har legat rakt upp och ner i två dygn och det tär. Vad än värre är så kan känslan av otillräcklighet jämte mot Lilla A inte ens komma i närheten av den jag känner mot Lilla M. Hon kommer in och vill leka och jag kan knappt lyfta huvudet. Lilla A kan jag i alla fall hålla mätt, jepp mejeriet producerar, men Lilla M är så pass stor att hon märker att nått är fel, hon vill verkligen leka, mysa och busa med mig men jag kan inte. Hon står utanför vårt sovrum och gråter så Magnus eller min mor får ta henne. Jättejobbigt är vad det är. Och sen alla hormoner ovanpå. Nä jag är inte på topp och får mer och mer försråelse för babyblues och förlossningsdepression. Minsta lilla just nu och det blir fel, tråden är skör.

Det är tur mina döttar har en mor som har valt världens bästa pappa åt dem. Utan Magnus och min mor vet jag inte vad jag hade varit just nu.

20110430-112155.jpg