Jag snubblade in på Ebba von Sydows blogg i eftermiddags och måste skriva lite om det. Hon hade snappat upp Louise Hallins 1-1-1 regel som jag fick mig till livs när jag var på föreläsning med henne här om veckan. Ebba förstod inte hur det skulle gå till och kände sig stressad av att det skulle krävas, hur det skulle ordnas och så vidare. Och det kan jag känna igen mig i, HUR ska det gå till att få den tiden som vuxna och inte föräldrar? Att lyckas med 1-1-1 känns ogörbart för oss just nu, men intentionen att få mer tid utan barn finns, förhoppningen är åtminstone 1 helg i kvartalet och 1-2 vardag kvällar i månaden. Om det går det får vi se, men för oss känns det som fungerande mål. Och som någonting vår relation behöver.
Så läser jag kommentarerna som utrycker någon slags moralpanik över att:
1. Louise lägger än mer press på småbarnsföräldrar när hon pratar om att parrelationen behöver omsorg.
2. Tiden med småbarn är så kort så varför skulle en förälder inte vilja spendera all tid med sina barn.
3. Hur kan man som förälder inte vilja vara med sina barn, lämna bort dem till någon annan.
Väldigt grovt sammanfattat så läs själva för att bilda er en egen uppfattning
Och det enda jag känner efter att ha läst kommentarerna är Är det något fel på mig som känner ett behov i att vara ifrån mina barn lite nu och då? Att få tid med Magnus för att vårda vår relation. Och för mig är det även en vinst för barnen som får känna trygghet med andra vuxna och får föräldrar som får vara vuxna ibland och på så sätt kommer bli både tryggare och mer tillfreds i relationen. För jag vågar erkänna att det är tufft på parrelationen att ha två små. Det är det kanske inte för alla men jag behöver tid med bara Magnus ibland och bara med mig själv ibland. Och om det är något som får mig att känna press så är det när andra småbarnsföräldrar uttrycker att det inte finns eller borde finnas behov av vuxentid. Och sedan aspekten av att jag inte skulle uppskatta tiden med mina barn.
Det lägger press på mig som förälder när andra föräldrar försöker skriva en på näsan. Och det gör mig förbannad att så många inte kan sätta sig in i andras situation utan utgår från att deras synsätt är det rätta. För fine om ni inte behöver tid ifrån era barn och varandra ibland men förutsätt inte att andra inte behöver det och framförallt skuldbelägg inte oss som behöver det. Behov är alltid individuella. I en relation, mellan relationen och generellt. Individuella.
Och att jag känner ett behov av att ibland vara ifrån mina barn medför inte att jag inte uppskattar den tid jag spenderar med dem eller att vi som familj inte spenderar tid ihop för det gör vi. Mer än de flesta andra och jag älskar det och så vill jag fortsätta ha det i många långa år framöver.
