Det här med att känna press som förälder

Jag snubblade in på Ebba von Sydows blogg i eftermiddags och måste skriva lite om det. Hon hade snappat upp Louise Hallins 1-1-1 regel som jag fick mig till livs när jag var på föreläsning med henne här om veckan. Ebba  förstod inte hur det skulle gå till och kände sig stressad av att det skulle krävas, hur det skulle ordnas och så vidare. Och det kan jag känna igen mig i, HUR ska det gå till att få den tiden som vuxna och inte föräldrar? Att lyckas med 1-1-1 känns ogörbart för oss just nu, men intentionen att få mer tid utan barn finns, förhoppningen är åtminstone 1 helg i kvartalet och 1-2 vardag kvällar i månaden. Om det går det får vi se, men för oss känns det som fungerande mål.  Och som någonting vår relation behöver.

Så läser jag kommentarerna som utrycker någon slags moralpanik över att:

1. Louise lägger än mer press på småbarnsföräldrar när hon pratar om att parrelationen behöver omsorg.
2. Tiden med småbarn är så kort så varför skulle en förälder inte vilja spendera all tid med sina barn.
3. Hur kan man som förälder inte vilja vara med sina barn, lämna bort dem till någon annan.

Väldigt grovt sammanfattat så läs själva för att bilda er en egen uppfattning

Och det enda jag känner efter att ha läst kommentarerna är Är det något fel på mig som känner ett behov i att vara ifrån mina barn lite nu och då?  Att få tid med Magnus för att vårda vår relation. Och för mig är det även en vinst för barnen som får känna trygghet med andra vuxna och får föräldrar som får vara vuxna ibland och på så sätt kommer bli både tryggare och mer tillfreds i relationen. För jag vågar erkänna att det är tufft på parrelationen att ha två små. Det är det kanske inte för alla men jag behöver tid med bara Magnus ibland och bara med mig själv ibland. Och om det är något som får mig att känna press så är det när andra småbarnsföräldrar uttrycker att det inte finns eller borde finnas behov av vuxentid. Och sedan aspekten av  att jag inte skulle uppskatta tiden med mina barn.

Det lägger press på mig som förälder när andra föräldrar försöker skriva en på näsan. Och det gör mig förbannad att så många inte kan sätta sig in i andras situation utan utgår från att deras synsätt är det rätta. För fine om ni inte behöver tid ifrån era barn och varandra ibland men förutsätt inte att andra inte behöver det och framförallt skuldbelägg inte oss som behöver det. Behov är alltid individuella. I en relation, mellan relationen och generellt. Individuella.

Och att jag känner ett behov av att ibland vara ifrån mina barn medför inte att jag inte uppskattar den tid jag spenderar med dem eller att vi som familj inte spenderar tid ihop för det gör vi. Mer än de flesta andra och jag älskar det och så vill jag fortsätta ha det i många långa år framöver. 

Den där fördelen

Ett barn var i jämförelse med två en ganska behaglig historia. Bara en som kunde vägra att somna, en som bråkade vid på klädning, en som spelade trummor med besticken och en som knölade ner sig i sängen med föräldrarna. Allt detta och mycket mer var något som med ett barn ändå var väldigt jobbigt. Ett barn i fokus, två föräldrar som ställs inför faktum. Med två barn blir det dock uppenbart att det som kändes som jobbigt i vardagen med ett barn egentligen bara var försmaken inför vad som komma skulle. Två barn.

Så nu är vi här. En nybliven treåring och en soon to be tvååring. Vi är mitt upp i det som komma skulle och vissa dagar kommer det med besked. Vi får veta att vi lever helt enkelt.

Därför är det så otroligt skönt att kunna ta ett barn och göra något. Det blir så enkelt. Så fridfullt och en helt annan kvalité än den som finns när båda är med. Det känns som om båda barnen utvecklar sin personlighet mer när vi tar dem var för sig. Pseudotvillings syndromet eller nått liknande.

Första gången jag kunde göra något med Lilla M efter att Lilla A kom, minns känslan än idag.

Sen finns det många dagar då det är en fröjd att de är med båda två. När de i princip leker själva, men det är ändå skönt att påminnas om att det som var inte var så farligt och att det är väldigt lätt att uppleva det igen. Tiden med bara ett barn. En timme eller två och orken återkommer inför det som komma skulle.

Planen är att jag och Lilla M ska hitta på nått efter förskolan imorgon. Bara hon och jag. Den lilla lyxen.

Ännu lite mer genus i min blogg

Hen. Hen. Hen. Hen. Han. Hon. Jag gillar hen. Ordet fyller sin funktion väldigt ofta tycker jag och ju mer jag använder det desto större användningsområde hittar jag dessutom. Som i förra veckan till exempel då Lilla M upptäckte sången En elefant balanserade. Ni kan säkerligen texten som går

En elefant balanserade,
på en liten spindeltråd.
Det tyckte han var så intressant,
han gick och hämtade en annan elefant.

Två elefanter balanserade,
på en liten spindeltråd.
Det tyckte dom var så intressant,
så dom gick och hämtade en annan elefant.

osv

Var i ligger behovet i att det ska vara en elefant av manligt kön som balanserar? Eller en av kvinnligt kön med för den delen? Det är en elefant. Alltså kan jag enkelt och korrekt byta ut ordet han ( eller hon) mot hen. Jag älskart! Tänk att jag genom att göra det slipper lära mina barn att det visst bara är elefanter av ett visst kön som kan balansera. Eller snickra, laga mat, diska, tvätta, laga bilen eller något annan syssla som anses vara befäst vid ett visst kön.

Sen har vi aspekten då jag faktiskt inte vet vad det är för kön på en person. Som i all akademisk litteratur jag har tillgodogjort mig, vari ligger det väsentliga att i en bok om kemi få exempel i stil med När han sedan tillsätter NaCl till… när det likagärna kan stå När hen sedan tillsätter NaCL till….? Jag ser ingen vits i det. Och framför allt ser jag ingen vits i att det i böcker för barn, skönlitterära som läromedel, används han och/eller hon i text där det handlar om icke namngivna personer. Varför har vi ett sådant behov av att sätta människor i ett fack?

Så jag kommer fortsätta sjunga hen om den första elefanten som balanserade, om Prästens lilla kråka och andra karaktärer i barnvisor för tvärt emot vad en del verkar tro så gör hen ingen skada. Ordet skadar inte könsnormen, för när jag tänker efter så förstärker hen den snarare genom att vi ännu tydligare pekar på när det är en kvinna eller en man vi pratar om genom att inte göra det när behovet inte finns av att veta eller ange kön.

Kulturskillnader

Älskar artikeln om nordiska barn som sover ute på BBC magazine, hur förfärad författaren verkar över att vi låter barn, ja till och med spädbarn, sova ute i minus 5 grader, det författaren nedan kallar freezing cold.

Would you put your baby or toddler outside in the freezing cold for their lunchtime nap? Most Nordic parents wouldn’t give it a second thought. For them it’s part of their daily routine.

Snacka om kulturella skillnader, men även förutsättningar. Vi är vana, har själva sovit ute och sett syskon, kusiner och grannbarn göra det och då blir det naturligt att ställa ut de egna barnen. Att vi sedan har en förskola som på näst intill enad front förespråkar utevila gör sitt till.
Sen tror jag att nordiska länder har en mer avslappnad inställning till sina barn, i Storbritannien upplever jag att de helatiden förutspår en hotbild medan vi mer ser möjligheterna. Men det är bara min känsla, inget jag har belägg för.

Våra barn har alltid sovit ute när tillfälle givits. + 25 eller – 25 är oviktigt så länge de är väl tempererade. Jag förespråkar att barn sover ute. Gör du?

 

.

Får ni någonsin vara i fred på toaletten?

Det är en seriöst ställd fråga, för jag får nämligen aldrig vara i fred på toaletten när barnen är hemma. Även om Magnus ger dem sitt fulla register med bus och lek så ska de lik förbannat in på toa och hålla mig sällskap. Jamen lås då tänker säkert många men har ni hört en två- och en treåring försöka bryta sig in genom en toalettdörr. Trodde inte det. Det blir snarare ännu mer stressigt.

I början tyckte jag det var charmigt, och det har tjänat ett syfte i potträningssyfte, men inte längre.

Någon som har tips? Ska jag ta med mig en blomspruta och använda samma metod som de gör på katter när de inte ska klättra på möbler, lägga ut vitpeppar vid dörren så de nyser, sätta ut snubbeltråd i korridoren. Hjälp! Det enda jag vill är att få gå på toaletten i fred.

Frågar ni  Magnus så vill jag bara spela Candy crush och ja, det med är en lämplig aktivitet på toaletten ;-)