Uppfostran vs utbildning. Förälder vs lärare.

Blev tipsad om en artikel som jag tycker alla ska läsa. Läs läs läs!

Den handlar om skolan ur ett genusperspektiv, om skolans ansvar och om hur dålig den svenska skolan är, varit och håller på att bli.

Det finns så mycket att säga kring det här så jag vet inte vart jag ska börja. Artikeln har ju ett genus perspektiv – Pojkar uppfostras till våldsverkare. Författaren menar att det i hans sons förskoleklass är okej för pojkarna att slåss och bråka utan att någon ingriper. Är det så är ju det katastrof, oavsett kön, barn ska inte slåss, visst att det förekommer konflikter som kan mynna ut i fysiska blessyrer men om det är satt i system och ingen vuxen träder in? Galet!

Jag väljer att gå ifrån författarens genus- inlägg och funderar lite fritt kring just det här med uppfostran vs lärande. Förälder vs lärare.

När jag varit ute på skolor så har jag aldrig upplevt den där tillåtande atmosfären gentemot bråk, så jag blir, trots att jag vet att det här uppe i norr är ganska lugna skolmiljöer, förvånad över att den här föräldern upplever skolan som en frizon för våld ( han pratar ju om pojkar och hur personalen tycker pojkar är pojkar). Att pedagogerna inte skulle ingripa.

Nu frångår jag helt och hållet artikeln egentligen..

Att skylla  på skolan/lärarna tror jag är väldigt förenklat. Jag har hört ganska många lärare som tycker det är rent obehagligt att meddela föräldrar att de behövt avstyra bråk med just deras barn, de har känt sig misstrodda, som om de överdriver och kommer med falska anklagelser trots att de befunnit sig en meter ifrån incidenten. Att som lärare inte få gensvar från vare sig föräldrar eller barn/elever i sitt  försök att  utöva sitt yrke, som egentligen borde innebära mer undervisning och mindre uppfostran då uppfostransrollen till största del ska vara föräldrarnas, inte kan göra det på grund av att både barn och vuxna inte respekterar läraren som ledaren. Läraren bör vara den som har auktoriteten och ska bli hörd i klassrummet, funkar inte det är det väl kanske inte så konstigt att man slutar gå emellan, slutar engagera sig i hur barnen uppför sig och slutar meddela föräldrarna att deras barn behöver lite mer, ja av allt kanske?

Frågan är ju hur vi kan styrka lärarens ledarroll i klassrummet. Många är de som skyller på den dåliga lärarutbildningen, skolministern där ibland, många är det som skyller på den ”flumskola” som varit i tiotalet år. Få är det som inser förälderns roll i hur barnet beteer sig i skolan. Föräldern är, och kommer alltid att vara, den person som barnet helst av allt vill vara till lags. Om föräldern inte tar på sig uppgiften att fostra sitt barn och att visa tydligt att läraren har rätt, agerar rätt när den ringer hem och stärker lärarens roll är det detta  som händer. Barnet/eleven kommer inte att acceptera läraren som auktoritet och ordningen kommer inte kunna upprätthållas. I slut änden är den som förlorar på det eleven. Så att skylla den problematik som finns i den svenska skolan på lärarkåren känns väldigt förmätet och förenklande. Kanske vill föräldrar inte se sitt ansvar och än mindre ta det, men det är fan dags nu om vi vill att våra barn ska lära sig något, om inte annat lite sunt förnuft och bonnavett – som att inte slåss till exempel.

Sen är det så att det behövs både pengar och personalresurser för att driva en skola på den nivå vi i Sverige har vant oss vid. Men med de indragningar, privatiseringar, decentraliseringar och den oändliga pengakasse som läggs på att förnya det redan förnyade (lgr11) är det väldigt lite av de pengar som borde gå till skolan som landar i just skolan.

För att avsluta min fundering med något som kopplar till artikeln så håller jag med, skolans personal behöver komma ifrån det könsnormativa tänket. Barn är barn i stället för pojkar är pojkar och flickor är flickor MEN det måste även merparten av föräldrarna för vilka har störst inflytande på barnet?