The faces off a three year old

Få saker är så tydliga som ovilja eller behovet av att markera viljan i vår äldstas minspel. Är vi vuxna lika tydliga också när vi stöter på saker vi känner obehag inför, bara inte vill göra eller är sura? Jag antar att det finns där bakom någonstans men att vi lärt oss att inte visa. De sociala koderna. Kanske därför jag tycker det är så fashinerande med just minspelen när barnen visar just ovilja eller kanske snarare motvilja.  Och sen förmågan att lika snabbt som viljan blossade upp lägger den sig. Underbara viljekamp.

Älskade barn vad du ger mig gråa hår vissa dagar. Men som tur är vet jag också att där emellan finns det ingen som kan ge mig så mycket kärlek som du. Barnet med det gyllene håret.

När barnen dukar för att äta middag

Att barnen blir större för med sig både bra och dåliga saker, både tillfällen när tålamod och ork testas och tillfällen då jag tror att tårarna kommer ta slut. Men framförallt så medför det många tillfällen till skratt. Ett sådant tillfälle som jag alltid skrattar åt, i alla fall i efterhand, när damerna talats till rätta vill säga, är detta.

Inte att de hjälper till att duka inför middagen utan att de väljer att ta fram sina ”popcorn fåtöljer” och duka framför TVn.

Sen sitter de där och inväntar middagen som efter några tårar och lite bankande i golvet serveras vid matbordet och inte framför TVn. Men protesterna är många och långa och inleds oftast med att storasyster säger nått i stil med men TVn är roligare än er . Tydligen är det en sak de är överens om båda två för det händer titt som tätt att de får för sig att de ska äta TV-middag. Och varje gång möter de samma motstånd. De är inte bara påhittiga, de är antingen envisast i världen eller de mest glömska i världen. Vad som är värst eller kanske bäst det har jag inte riktigt kommit fram till än. Men vid lilla bordet får de äta. Bredvid det stora. Och aldrig äter de så bra.

 

20130311-174223.jpg
Och hur de vet att det ens är möjligt att göra ett dylikt arrangemang med TVn påslagen och mat på tallrikarna det vet jag inte för som mest får de en skål med popcorn eller frukt framför Laban. Men men, de snappar upp ALLT.

 

Och för den uppmärksamme så har bilderna redan publicerats, fast på Instagram när det fortfarande användes av undertecknad men alla tillfällen är inte ett Kodak moment så att säga :-)

De vegetariska barnen

 

Jag har alltid fått höra att barn äter inte grönsaker. Och sedan problematiseringen av detta faktum Hur ska jag kunna lura i mitt barn broccoli, blomkål, sallad eller tomat. Det är inget problem i vårt hem. Vissa dagar är våra barn näst intill vegetarianer, om inte veganer. Och andra dagar går de runt på enbart köttprotein eller potatis. Det är inte vi föräldrar som väljer om en säger så. Det gör de själva.

Men jag måste tillstå att det är väldigt skönt med barn som självmant dyker i salladsskålen, ber om en morot eller snattar avokado ur COOP påsen när vi har handlat. God smak har de våra små.

Ännu en twitterstorm

Så rasade i tisdags ännu en twitterstorm. Som vanligt. Stormar på twitter gör det var dag, från höger, vänster, uppifrån och ner. I tisdags handlade stormen om barns vara eller icke vara i det offentliga rummet. På café, IKEA, hotell och ICA. Typ. Stormen engagerade för att uttala sig mot barnsnärvaro väcker känslor. Min första känsla var att vilja skrika DU ÄR PRECIS LIKA STÖRANDE PÅ TWITTER SOM EN TREÅRING PÅ IKEA åt hen(orna) på twitter. Men så kom jag på,  jag är vuxen.

Så jag la mig inte i stormen, för jag är ju på twitter och läser utan att interagera just nu, men stormen väckte ändå lite funderingar och tankar. För det första så kan jag förstå att man vill vara i en lugn och stillsam miljö. Fan det vill jag med, kanske till och med lite oftare än de som har möjlighet att gå till café utan snoriga barn. Så kommer MENet. Barn är också människor. I stormen kom många motargument som att det handlar mycket om att det är föräldrarnas fel att barnen rasar runt och visst, till viss del handlar det nog om avsaknad av gränser och uppfostran, men är det inte också så att det är mycket för att de är just barn. Inte vuxna med impulskontroll, hyffs att torka sig runt munnen och vett att inte hosta med saft i munnen utan barn. Barn som ska lära sig allt det där som hör till att vistas bland folk. Barn. Och hur ska jag kunna lära mina barn att när vi går på stan och fikar så behöver de ta hänsyn till andra människor om de själva inte blir accepterade i den miljön? Hur ska jag kunna lära mina barn att alla människor är lika mycket värda om de själva, för att de är barn, inte får vara med i vissa miljöer?

Kanske är det de som står på barrikaderna för att få barnfria zoner som hade föräldrar som inte tog med dem på fiket? Kanske var det deras föräldrar som praktiserade det hemska låt maten tysta munnen eller än värre barn ska ses men inte höras. Vem vet. Jag vet i alla fall att mina barn låter. Inte för att de inte kan ta hänsyn till andra utan för att de är glada, ledsna, arga eller bara för att de är barn. Och för att vi HAR satt gränser som kära sambon påpekade när jag oroligt undrade om vi uppfostrar barnen utan att sätta gränser. För så är det. I nio av tio fall här hemma uppstår det tjut och gnäll för att gränser ska testas, tänjas och bibehållas. Det är en del av det vi i dagligt tal kallar socialisering och uppfostran. Ditt även att gå på café med familjen hör. Att äta köttbullar på IKEA och köra barnkundvagn på ICA.

Och sen kan jag tycka att om man så förbenat gärna vill kunna dricka kaffe och skriva på sin laptop någon annanstans än hemma ja då borde man nog skaffa ett kontor. Men det är jag och kanske är jag gamaldags i det avseendet då laptops på café är något jag verkligen ogillar. Men jag tänker inte yrka på att alla som vill använda sin dator ska sätta sig på internetcafé så därför tycker jag inte ni ska hänvisa oss med barn till ”barnvänliga” inrättningar heller. Så de så.

Vad tycker du i frågan?