Det som gör mest ont

I alla fall just nu, då jag läser om barnkalas hit och pulkahäng dit är att vi flyttade från Umeå. Just nu känns det som ett jätte stort misstag. I Gävle har vi i skrivande stund 0, ja NOLL, bekanta, vänner, grannar med barn i samma ålder som oss. Det gör inte ont för min skull, även om det skulle vara skönt att kunna gå över med barnen till någon och känna att både vuxna och barn har ett utbyte, utan det är för barnens skull.

Just nu är jag så glad att de har varandra och är så jämna i ålder som de ändå är, samt  att de trivs i sina förskolegrupper, men det räcker inte, jag vill kunna erbjuda mina barn ett umgänge även på fritiden. Eller kunna bjuda in till barnkalas. Fy fan vad det gör ont för någonstans känns det som jag berövat mina barn på en av de finast sakerna som hör livet till, vänner.

Hjärntumör?

Nej!

Japp då vet ni, inga konstigheter med min skalle. Precis som ni alla sagt till mig. Tack, jag har som sagt en jäkla förmåga att jaga upp mig när det kommer till läkarbesök och vilka diagnoser de kan ställa. I och kring graviditeter är jag ganska lugn och har nog aldrig varit orolig för bebis men när det kommer till mig själv blir jag en riktig hypokondriker om jag måste ”på vidare test” ”eller ”träffa specialist”. Har fått förklarat för mig att hypokondri är ett sätt att kanalisera ångest och det tror jag full och fast på, har aldrig bröstcancer så ofta som inför en tenta till exempel ;-) Läkaren som förövrigt var väldigt trevlig och ung, föredrar de unga då de inte hunnit ledsna på människor som de flesta som jobbat på sjukhus mer än 10 år verkar ha gjort, sa att alla tester var bra, fick göra en sån där klämma, följa, vicka, vrida och balansera genomgång. Han tyckte dock att jag skulle söka ordentlig hjälp för min rygg då han precis som jag tror att spänningar i rygg/axlar/nacke, dåligt med vätska, stress och möjligtvis för svaga linser kan vara roten till det onda. Så det blir till att ringa sjukgymnast på måndag, förhoppningsvis kan jag få en tid snabbt.

Nu ska jag packa upp alla matvaror från storhandlingensen ska jag sanera en gammal Emmaljunga vagn som Ida hittade på returbutiken åt oss. Är lite orolig för att det är mögel i klädseln och då blir det problem, men jag ska skrubba och skura först innan jag säger bu eller bä.

Världens sämsta förälder

Sedan den här huvudvärken först infann sig har min ambitionsnivå vad det gäller att vara en pedagogisk och sund förälder sjunkit drastiskt. Jag orkar helt enkelt inte. Nu inne på den sjätte dagen med huvudvärken from hell är det nästan med ångest jag om en knapp timme ska hämta hem den fina. Inte för att jag inte vill umgås med min dotter eller vill ha henne hemma utan rädslan för att göra alla fel, släppa på alla gränser och tillåta ongen att löpa amok för att jag  inte orkar  med.  Tjafset, skriken och gnället blir tusenfalt  med ett huvud som håller på att sprängas.

Alla de regler och gränser som vi har satt upp här hemma känner jag sakta men säkert håller på och glider mig ur händerna. Helt plötsligt springer ongan runt med min mobiltelefon i högsta hugg utan att jag gör några seriösa försök att ta av henne den. När hon hittar en napp, eller än värre, gråter så låter jag henne ha nappen. Nappen som i mer än ett halvår enbart använts när hon ska sova eller sover har de sista dagarna kommit fram allt oftare. Jag släpper på gränser som vi kämpat för att befästa. Kanske små saker i andras ögon, men saker som vi kämpat för att få att fungera och för att få Lilla M att fatta att det inte är hennes att bestämma över. Allt oftare finner jag mig själv liggandes i soffan i högsta hugg med att tänka NU borde jag gripa in oavsett om det så gäller, springa runt och äta äpplet eller pilla på fjärrkontroller, men jag orkar inte. Min kropp lyder inte. Kanske för att huvudvärken lägger sig som en svart matta över alltihopa och förminskar de andra problemen eller för att jag vet att mina NEJ utlöser protester som ibland kan eskalera till nivåer även våra grannar måste höra.

Jag vet inom mig att jag inte är världens sämsta förälder i vanliga fall, men just nu när jag knappt orkar med mig själv, än mindre den vilda ettåringens bravader tillåter jag självömkan att ta plats och tycker synd om mig själv samtidigt som jag vet att det här är ohållbart. Släpper jag mer kommer vi få ett rent helvete och det kommer ge bra mycket mer huvudvärk än den jag har nu. Men just här och nu är det svårt att inte vara världens sämsta förälder, ta den enkla vägen runt berget och bestiga det senare. Frågan just nu är väl om det blir en rundtur på en vecka eller en månad, jag hoppa mer och mer på det första alternativet. Jag vill få tillbaka orken, tålamodet, tankeförmågan och glädjen i att ha en alldeles underbart fin dotter att njuta av oavsett dagsform. Snälla! Jag vill bli en bra förälder igen, ge mig åtminstone det tillbaka.

På den tiden då NEJ inte behövdes.