15 år och gravid

För något år sedan blev det allt tydligare att många unga blev gravida och väljer att behålla barnen. Inte bara snubblar jag över bloggar i stil med rubriken till det här inlägget, även tv-program i halvdokumentär stil finns det flertalet av och det som i dag väckte mina tankar och även samtalet kring hur VI skulle reagera var att det idag pratades om unga mödrar på radio och hurvida de fullföljer sin utbildning.

Oavsett vilka åsikter jag har kring det här ämnet så finns det så fort våra barn väljer att bli sexuellt aktiva en graviditet med i ekvationen. Jag hoppas att barnen den dagen de väljer att ta det steget med någon inser vikten i att skydda sig och jag tror det är där vi som föräldrar kan påverka våra barn när det det kommer till sex. Jag är av den åsikten att om man tycker sig vara mogen nog att ha sex så får man även vara så mogen att man kan stå för konsekvenserna. Det vill säga, den dagen man inser vilka risker i form av sjukdomar och vilken förändring det innebär att bli förälder eller för den delen att göra abort innebär, ja då är man mogen för ansvaret i att ha sex.

Vecka 37 med Lilla A i magen

Men om nu någon av flickorna i tonåren skulle släppa nyheten  - Pappa, mamma jag är gravid. Vad gör vi då? Hur tror vi som föräldrar att vi kommer agera i den situationen? Vad kan vi göra?

Jag och M har flera gånger landat i den fråganhur skulle VI reagera? Det kan vi aldrig veta och helt ärligt hoppas jag vi slipper få reda på det innan vi är närmare 60, men vi tror vi skulle reagera med glädje. Alla barn är en gåva, en ståndpunkt jag alltid kommer stå fast vid. Dock är det en gåva som kräver väldigt mycket av mottagaren. Både i form av ansvar, mognad och uppoffringar, men det är i sanning en gåva som fortsätter att ge, år efter år, dag efter dag.

Efter att ha pratat igenom det här har vi ( i dags läget ska tilläggas då eventuella tonårsgraviditeter är många år bort ) kommit fram till att vi skulle berätta vad det innebär att ha barn. Hur livet förändras och vilka uppoffringar man som vuxen är tvungen att göra när det kommer ett barn in i bilden. Vi skulle även berätta om vilken glädje barn medför, hur prioriteringar ändras och hur stor kärleken till ett barn faktiskt är. En annan sak vi vill berätta är vad vi gjorde som tonåringar, vilka friheter vi kunde ta oss tack vare att vi inte hade en tvååring att ta hand om och hur kul det var att ta studenten med mössan i handen och veta att framtiden var ett läskigt men oskrivet blad. Vi skulle försöka att inte lägga värderingar i samtalet utan lugnt och stilla berätta, dela med oss och minnas. Valet är i mina ögon alltid de blivande föräldrarnas och jag skulle personligen aldrig varken  kunna råda eller avråda någon till abort eller föräldraskap. Däremot kan jag bidra med mina erfarenheter och upplevelser. Beslutet är inte mitt.

Hur skulle du reagera och hantera en situation där ditt barn blir gravid tidigt? Eller har du kanske varit där själv?

Jag vill på inget sätt dela ut pekpinnar kring vare sig tonårsgraviditeter, unga föräldrar eller abort utan är rent och skärt nyfiken kring hur DU skulle reagera.

19 thoughts on “15 år och gravid

    • Tack vännen. Är ganska säker på att du och Erik också skulle vara det. Men det är en sak att sitta vid köksbordet när barnen båda är under två år och få bomben släppt när de är 15…

      kram

  1. Inte varit där men jag vet att min mor sagt att om det hade hänt så hade vi fått lösa det efter bästa för många…. men jag vänta med ligga till sjag var 18½ år :)

    Oh yez jag förstår vad du menar, och jag håller med dig, de kan knipa…..

    • Tror det är där man hamnar tillslut, man måste lösa det och oftast blir det nog bra, men när barnen inte ges något val utan får leva i skuggan av sina föräldrars bestämmande. Tänk vad hemskt.

      • Det är hemskt. Mina föräldrar hade stöttat mig, men de hade klart och tydligt visat det är jag som är mamma, jag som får ta ansvar… de skulle aldrig ta den rollen… Aldrig…

        • Ansvaret ligger ju på föräldrarna, eller bör göra, men smtidigt så verkar det finnas så många som lämnar sina tonåringar vind för våg med ett barn med just det orden ”ungen är ditt ansvar, inte vårt”. Visst, men de har ju fortfarande ett ansvar för sitt barn och då i förlängningen även för att det barnet tar hand om barnbarnet.

  2. Ja jösses. Kan inte annat än att hålla med även om jag tränger bort tanken på att det ens är möjligt… Tycker att det är så sorgligt och jag kan inte låta bli att undra vad en tjej på 15 har att erbjuda ett barn förutom oändligt med kärlek. Svårt svårt..

    • Jag kan hålla med dig där Jenny, vad har de att erbjuda? Kärlek och omvårdnad är ju A och O men de resterande delarna av alfabetet känns också viktiga. Arbete, erfarenhet, mognad osv osv.. Inte för att en 15 åring inte behöver vara det och ha de attributen men ändå. För mig är det ändå en ekvation med en svår lösning.

  3. Förstår det, åt upp resterna idag, vilket betyder MFF borde vinna idag :P

    Ja eller hur haha… jag resonerar lika dant…. bara hoppas man slipper…. :)

    kram

  4. Jag vill att mina barn ska skaffa barn när de fått en utb och hittat sin rätta. Dock längtar jag redan efter barnbarn. Jag fick Colin är jag var 20 helt lagom ålder för mig och jag hoppas att de inte väntar allt för länge!

  5. Jag är lite fast i en viss blogg som jag trillade in på där mamman är just 15 och nu förlorat vårdnaden om barnet. Lite för många liknande situationer (utan bloggdelen då såklart) fanns på min ungdomstid. Många som blev gravida tidigt, inte klarade av ansvaret och ja, kaos utan dess like. Gemensam nämnare i mina fall var att de hade dåligt eller inget stöd hemifrån.

    Själv? Ja, hur sjutton skulle man reagera? Sätta kaffet i halsen förmodligen och gråta till jorden gick under. Försöka hitta en balans mellan var man kan vara mormor och mamma utan tonåringens hela liv kraschar. Utan att ta över, utan att fördöma. Det är nog en jäkligt tunn lina att trampa på, jag hoppas att jag aldrig hamnar i den situationen.

    Sv: Inlägget om Ving såklart… ;) Fast de är ju välkomna allesammans såklart.. :p

    • ja, vem vet egentligen hur man kommer reagera. Jag hoppas vi står fast vid det här resonemanget men som jag skrev till Elin – Lätt att vara klok nu när de är små..

  6. Din text säger precis det jag själv tycker och tänker. Men som du också säger, man vet aldrig hur man kommer reagera om den dagen kommer. Man kan tyvärr inte se in i framtiden, ibland skulle man vilja göra det.

  7. Jag tror man aldrig vet förrän man är där.
    Men jag kan säga att jag själv stod där som 15 åring och ingen vet hur mitt liv sett ut idag utan min underbara mamma.
    För det första var hon rak och ärlig och sa precis hur saker och ting ligger till. Hon sa varken bu eller bä gällande abort. Men klargjorde tydligt att det är jag som får barn inte hon tex… Jag tror det är viktigt att vara tydlig mot sina barn i såna här lägen. Inte av elakhet utan för att verkligheten är som den är.

    Att bli mamma som 16 åring är ingen dans på rosor och jag rekommenderar det inte till någon. Inte för att man absolut inte skulle klara av det. utan för att man är inte redo i så ung ålder. Jag vet att många tror sig vara det och många fixar det hur bra som helst. Inte det.

    Jag valde abort och jag ångar inte det en enda sekund. Jag hade mitt liv och levde ut min tonår och behövde inte offra något som kunde gjort mig till en bitter mamma i längden.
    Idag är jag mamma och fick barn precis när det kändes som att nu vart jag redo.

    Skulle det hända att mina töser kommer hem och talar om att dom skall ha barn får man ta det då. Hur man kommer göra kan bara tiden utvisa.

  8. Vi har inte kommit så långt i köksbordsdiskussionerna här hemma att vi börjat prata barnbarn, men nog har det funderats mycket på hur vi ska kunna guida våra döttrar in i vuxenlivet. En sak jag/vi hela tiden haft för ögonen är att vi vill försöka erbjuda stöd efter tokigheter: dvs göra det bästa av situationer de hamnar i. Det viktiga är ju att de vet att vi finns för dem oavsett vad de hittar på för bus eller ställer till med för problem. En graviditet är inte det värsta som kan hända naturligtvis, men nog är det en av de många verkligt livsomvändande saker en människa kan råka ut för.

    En sak jag märkt är att de intentioner jag haft inte alltid blir som jag har tänkt ;) t ex har vi skojat om att ju tidigare vi börjar prata om viktiga saker som döden och sex (inte nödvändigtvis i den ordningen dock) ju lättare blir det. Men det visar sig att det teoretiska och det praktiska inte är riktigt lika enkelt att genomföra… å då menar jag inte det där ”en natt kramades mamma och pappa hela natten” eller ”en spermie från pappan” osv, utan hela köret. Berätta hur man gör. Men. Nä. Det går ju inte. Kan man önska sig en privat sexualföreläsning till sina barn i julklapp tror du? :)

    • Åh, det vore ju helt perfekt att ge i julklapp. Har en kompis som är sjukt bekväm i sin sexualitet och i att ha sexualundervisning. Tror jag ska bjuda in henne när flickorna är större. ;-)

  9. Ja, jag har funderat på det.
    Här i huset har vi ju tonårspojkar också. Så om man tänker sig att en 16-årig tjej blir gravid med första bonusbarnbarnet så känns det ju riktigt illa. Men vad ska man göra, det är ju inte vårat val i så fall.
    Däremot så är man ju inte särskilt sugen att ställa upp och sköta barn när man har småbarn själv.

    Så jag hoppas att vi slipper hamna i den situationen.
    Men en vacker dag hoppas jag att både barnbarn och bonusbarnbarn kommer.
    Om minst 10 år. :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>