Förlossningsberättelse – När Lilla A kom till jorden

Vid 23- tiden på onsdag kvällen den 27 april gick jag och la mig efter ett trappass med Ida, upp och ner i trappor av alla de slag under en timme och sedan en promenad på det hade fått min kropp att ta paus. Bra tänkte jag och såg fram emot att kunna sova i alla fall några timmar. Tji fick jag. När jag lagt mig och väl hittat en vilsam ställning att sova i satte kroppen igång att arbeta med full kraft igen och den här gången kändes det att det var på riktigt. Jag låg i två timmar, andades och mer eller mindre njöt av att det med största sannolikhet var igång. Var latensfasen över för den här gången?  Det  verkade så.

Vid 01:30 väckte jag Magnus och sa att det nog var dags att kliva upp och stoppa i sig lite fika för det började göra lite för ont för att ligga hemma och vänta på bättre tider. När jag rest mig ur sängen och går till toaletten känner jag nått blött och blir lite små lur på om vattnet gick, det var dock inte det där vattenfallet jag väntat mig, så jag var skeptisk. Jag petade i mig en smörgås och Magnus gjorde i ordning några åt sig att ta med till förlossningen. Magnus ringde taxin och efter ytterligare ett samtal började vi gå mot Centrum av området, jag kunde inte stå still. Taxin kom och körde oss den dryga kilometer vi har till förlossningen, jag som alltid sagt att vi skulle gå in, fick se mig slagen av värken och var glad att vi inte gick.

På förlossningen visades vi in i ett undersökningsrum och BM Anette kom och satte CTG. Den visade på värkar var 3-4 minut, vid undersökning visade det sig att vattnet inte hade gått men jag var öppen fem centimeter med en centimeter kvar av livmodertappen. Vi var igång. Jag kan fortfarande känna glädjen när hon sa att vi var i förlossning och fick stanna kvar, jag som hela tiden förberett mig på att få åka hem igen. Trots smärtor kändes det som jag dansade fram, vi skulle föda barn och peppen var på topp.

Vi fick  vid 03.05 sal 12, eller gamla sal 12, nu heter den något annat, samma sal som Lilla M föddes i och det kändes bra. Vi fick order om att hålla oss alerta så vi började vandra. Jag vandrade och vandrade, vi löste kryss och fikade. Vid 04.30 tog jag en dusch, en så varm och så lång att Magnus var orolig att jag skulle bli överhettad.


Klockan fem kom Anette och undersökte mig igen och hör och häpna, jag var öppen 9 cm.   Vi, jag och Magnus, började spekulera i när mini skulle komma, vi trodde snart, men Anette förklarade att bebis fortfarande stod högt upp i bäckenet. Jag efterfrågade lustgasen och fick dess trygga  lindring i min hand.

Pilatesbollen rullades fram och jag satt där, andades i lustgasmasken och löste korsord. Överlycklig över att Magnus hade spotify på telefonen.


När klockan var sex var jag fortfarande öppen nio och bebis hade inte sjunkit så då blev det till att lägga sig på sidan, först höger, sen vänster. I det här skedet hade jag haft lustgasen på i en timme och i samma veva som det blev skiftbyte kring halv sju bad jag dem öka på lustgasen ett snäpp. Lena som tog över efter Anette, förövrigt vår auroraBM, kändes trygg och visste ju precis hur vi ville ha det. Vid undersökningen strax efter skiftbytet, 07.15 var läget oförändrat och  jag beordras upp på knä, halvt hängandes över ryggen på sängen tog vi värk efter värk. Det gjorde så fruktansvärt ont så vid 07:40 bad jag dem öka på lustgasen ytterligare ett snäpp, nu var det max.


Magnus gjorde sitt bästa för att hjälpa till och vid det här laget hade livmodern gått från klar (öppen 10 cm) till att bara vara öppen 8 cm. Det berättade aldrig Lena för mig utan det ser jag nu när jag kollar partogrammet. Jag var trött, hade ont och främst hade jag inga ben. Precis som med Lilla M så satte sig den värsta smärtan i just låren och Magnus och Lena hade ett drygt jobb att massera mina lår under värkarna, Lena tryckte på diverse akupressurpunkter på fötterna, allt för  att lindra min smärta. I det här läget ville jag upp men det gick inte, benen bar inte. Vid 8.30 känner jag krystimpulser och Lena undersöker, nej då, värkarbetet är inte tillräckligt effektivt så det sätts ett värkstimulerande dropp, huvudet står fortfarande över spinae. Det sätter fart ännu mer och smärtan börjar bli ohanterlig, vid de värsta värkarna får jag panik och skriker rakt ut. Jag minns inte hur ont det gjorde bara att jag kunde se smärtan i Magnus ögon, den enda fasta och trygga punkten i rummet just då.

Vid 8.30 begärde Lena även in  en konsultation med läkare för hon börjar misstänka att bebis inte står helt rakt i födslokanalen och det är därför den inte vrider ned sig de sista centimetrarna mot bäckenbotten. Sofia, en ST läkare, kommer in och undersöker och precis som Lena misstänkt så ligger bebis med en framstupa huvudbjudning ( tror det hette så). När jag får reda på detta tappar jag modet, ska det göra ännu ondare? Av någon anledning var jag helt säker på att detta skulle leda till snitt så jag börjar gorma om det när värkarna är som värst. Släpper syrgasmasken och ber om snitt, jag vägrar minsann ligga och plågas i onödan längre. Som tur är har vi Lena med oss, hon vet mycket väl att snitt är det sista jag vill så fort värken klingat av så när hon får någon sekund överringer hon på Narkosläkaren så de skulle kunna sätta EDA. Inget aktivt val från min sida, men så blev det. Det hände sig så att hon var på förlossningen och kunde ta oss på direkten. Jag upp och sitta på sängkanten, krama Magnus i panik under värkarna och plötsligt känner jag hur det kommer en bebis. Läkaren pillar på i ryggen och precis när jag känner hur nålen går in i ryggraden kommer den första riktiga krystimpulsen. Jag skriker rakt ut i masken, det kommer bebis. Fattar ni inte det kommer en bebis!! Det tog läkaren ytterligare en värk att förstå att jag verkligen hade en bebis mellan benen så när jag väl ligger på sidan krävs det två kryst så är bebis ute. Med en EDA slang i ryggen som aldrig användes kom så lilla Lilla A ut 09.13 på två kryst och med navelsträngen ett varv runt halsen.


Så här en vecka efter förlossningen är jag nöjd. Jag klarade en hel förlossning på bara lustgas vilket jag aldrig trott innan. Jag klarade av att gå in i förlossningssalen med värkar och fortfarande känna mig peppad och revanschsugen. Sugen på att föda barn helt enkelt något jag starkt betvivlat så här på slutet. Att det skulle göra ont var jag beredd på, jag var dock inte beredd på min totala kapitulation inför smärtan den sista halvtimmen. Eller på den rädsla jag kände inför att bli lämnad ensam i min smärta. Utan Magnus hade jag aldrig klarat mig utan EDAn, då hade jag nog bett om den redan vid 5-tiden. Jag hade nog även fått panik mycket, mycket tidigare än jag fick och framförallt så hade jag inte kunnat behålla mitt goda humör så länge. Så även om jag fick min revansch och fick föda fram ett barn utan sugklocka och verkligen känna hur kroppen jobbade ut det så är revanschen till lika stor del Magnus för utan honom hade det aldrig gått. Ett bra team med andra ord.

Sen att jag kan känna ett litet stygn av bitterhet inför det faktum att det sattes en EDA infart som

-ett inte användes och

-två gav mig den här långvariga huvudvärken,

det försöker jag att svälja. Men lite bittert är det allt att den första veckan med Lilla A ska kantas av citodonrus och huvudvärk.


30 thoughts on “Förlossningsberättelse – När Lilla A kom till jorden

  1. Tack för att du delar med dig vännen!
    Jag var likdan när jag fick lillan. Jag visste att det skulle göra ont men var inte alls beredd på hur ont kan jag säga! Stora tjejen gjorde inte ens hälften så ont men tog å andra sidan 24 timmar att få ut henne. Men lillan var snabb. 2 timmar från första värken. Jösses säger jag bara!

    I efterhand känns allt okej ändå. Man har sin bebis och kan inte vara lyckligare!! Återigen massa grattis till allihop!

  2. Det är så roligt att läsa förlossningsberättelser och din är riktigt bra skriven. Så glad för din skull att du fick revansch. Du och Magnus gjorde ett kanonjobb! Jag håller med dig om att mannen är viktig vid förlossningen. Det var lika för mig och jag kände verkligen att jag och Dan var ett team.

    Kram!

  3. Jisses, vad lik Magnus hon var på bilden från skötbordet. :-D

    Vad härligt att du känner att du fick revansch. Samma som för mig, lång latensfas igen men när det väl var dags var det helt annorlunda. Förstår att du känner dig lite bitter över EDAn. Du får försöka vända det till att det var tur att det ”bara” blev en snedsatt värdelös EDA-slang och inte snitt eller sugklocka. Lättare sagt än gjort förstås. Första veckan är verkligen enormt viktig för att man ska hinna landa och komma ikapp både hormonerna som spritter runt i kroppen och alla känslor. Det blir kaos när man inte orkar med. Hoppas du får landa ordentligt nu där hemma och att ni får boa in er i bebisbubblan nu istället.

    Kram!

  4. Åh jag älskar att läsa förlossningsberättelser. Tror minsann att lilla Lilla A är en tjurig liten tjej. Tur att det slutade bra trots att du fick EPAn .. och visst känner man sig riktigt duktig med bara lustgas :)
    Kramkram!

  5. Stora kramar. Du får en sån på riktigt sen när du är på fötterna igen. Tills dess får du njuta av din piggelin ;)

  6. Det är ju faktiskt helt underbart att få läsa din berättelse och bli medveten om att det kan gå fortare andra gången! Och Lilla A är ju så löjligt söt!

    Kram

  7. Grattis igen! Ni grejade det! Du klarade det! Underbart! Ända sedan min förlossning har jag gått och grämt mig över att jag inte fick några fina mackor. Några torra skivor med ost bara. Din bild på mackorna sparar jag för att visa vad jag förväntar mig denna gång :-)
    Hon är så fin lilla Lilla A och gissa om jag är avis! Så långt kvar!
    Kram

  8. personalen ute efterfrågade någon som hade mer erfarenhet, vilket jag kan förstå, men tråkigt för mig! Men jag fick fina lovord från min chef och jag får använda dem som referens när jag söker nya jobb och de kommer prata varmt om mig!

    Kram

  9. Äh, två timmar är nästan lite för fort kan jag tycka. Någonstans i smärtan njöt jag ändå av det som komma skulle…. Men det där med edan förstår jag att det grämer dig lite, jag hade förmodligen också irriterat mig på det faktumet att den bara blev.

    Sv: Mja, klart man blir sugen till och från, men en förlossning till skulle jag fixa med lätthet (inställningsmässigt det vill säga). Det är vetskapen om att jag måste gå gravid i 9 månader som knäcker mig helt… Och rädslan för att inte kunna bli gravid igen, eller få missfall igen. Och så vidare, och så vidare. Så just nu nöjer jag mig med att titta på andras läskigt söta bebisar och titta på min egen galna tokunge!

    Snusa på Lilla A åt mig!
    Kram

  10. Som vanligt när jag läser förlossningsberättelser kommer tårarna.
    Det är så magiskt.
    Dessutom är det ett sådant mirakel att det kommer ut en helt ny, färdig och perfekt liten människa.
    Jag är så glad att du fick din revansch.
    Härligt :)

  11. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, vilken kämpe du är. Superwoman! =)

    Det är så kul att läsa förlossningsberättelser!

    Ha nu en underbar helg tvåbarnsfamiljen. Ni kommer att fixa det galant fast din mamma åker.
    Stor kram

  12. Vad roligt att få läsa din förlossningshistoria! Känner så igen mig i det du skriver om Magnus, jag sku aldrig ha klarat det så bra utan min man. När han gick ut ur rummet en gång blev jag helt galen när han inte kom tillbaka snabbt, visste ju inte hur jag sku klara det utan honom där. Vad jobbigt det måste ha varit förr när männen inte fick vara med.

    Och oj vad jobbigt att inte benen håller, jag sku ha dött (nästan) om jag sku ha måsta lega.

  13. Jag sitter här med blöta ögon och ler med hela kroppen. Du är så jäkla duktig Liw!! Jag visste det! Du skulle njuta och ta tillvara på tiden och faktiskt tycka det är häftigt att föda barn! När det gäller smärtlindring är det så personligt hur var och en känner inför den, jag försöker att aldrig lägga några värderingar i hur kvinnor väljer, eller tvingas välja, att göra. Enbart lustgas funkade skitbra för mig, två gånger, men så blev det sugklocka med båda också. Dvs. Min kropp är inte till för att föda barn, men klarar hantera smärtan.

    Megajättegrattis igen! Till två fantastiska små barn, och till en bra förlossning! – om än lite onödigt långdragen för att få så snabb avslutning ;)

    KRAMS!

  14. Tack för att du delar med dig, nu längtar jag ännu mer till juli. Med skräckblandad förtjusning. Jag hoppas dock att jag slipper EDA.

  15. bebis på väg, på riiiiktigt! att de inte fattar ibland… men gud så skönt att hon kom ut! :D Stort grattis, Liw!
    Började nästan gråta av denna fina berättelse. Så vackert, så smärtsmt, och så lyckligt.. allt i en salig röra, det som kallas att föda barn.
    GRATTIS!

  16. Spännande att läsa! Fin berättelse. :) Vad snopet det måste ha kännts när narkosen satte EDAn och då kommer bebis. :D Hihi.

  17. Pingback: 3 veckor | LIWet och vardagen som Liw

  18. Pingback: Sången om Nelin » Förlossningsberättelser

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>