En unge i minuten

Så, då har jag sett på första avsnittet av en unge i minuten. Väldigt konstigt. Var helt säker på att jag skulle gråta mig igenom programmet, överösas av diverse känslor från förlossningen med Lilla M men även av alla de hormoner som styr min kropp just nu, samt att osäkerheten inför en ny förlossning skulle komma tillbaka. Jag kände nada. I cirka 42 minuter. Sen säger de ”nu trycker vi på knappen, bebis mår inte bra”. Jag översköljs av illamående och inser att snitt, planerat, akut eller urakut spelar ingen roll, tanken på endera gör mig knäsvag, illamående och viljan att vända om, 35 veckor in i graviditeten, blir väldigt påtaglig. Min värsta mardröm. Jag vill verkligen inte vara med om det. Ändå ganska skönt att känna den känslan för jag trodde ärligt att jag skulle sitta och återuppleva de fyra dygnen av värkar framför TV:n ikväll men så var inte fallet. Jag känner mig revanschsugen. Så länge det inte blir snitt, då tackar jag för mig.

Så jag mådde illa, sen kom bilderna när pappan får träffa det nya barnet. Bilderna när pappan med den största kärleken i blicken får lägga barnet mot sitt nakna bröst och jag minns. Alla känslor kommer tillbaka och tårarna flödar. Jag minns Lilla Ms första andetag mot mitt bröst. Jag minns Lilla Ms första arga vrål när hon inser att ljuset runt om kring henne är just så obarmhärtigt som det bara kan vara första gången man slår upp ögonen. Jag minns kärleken i Magnus ögon när Lilla M får ligga vid hans nakna bröst.

Livet är stort, livet är ett mirakel och vi ska få dela dess ankomst ännu en gång. Jag vill!

För er som missade programmet kan ni kolla på det här

11 thoughts on “En unge i minuten

  1. Jag tittade också. Jag grät faktiskt. Tänk snart får du gå igenom något fantastiskt och få pussa med en ny underbar varelse. Ett mirakel. Längtar tills jag får njuta av dina bebisbilder. Sov gott. Kramar

  2. Jag såg inte programet. Hade en sambo som snarkade högt på soffan och själv var jag alldeles för trött.
    Men jag tror att jag skulle gråta. Känslig som jag blivit sen jag blev mamma (jag var en ”tuffing” förut, haha!) För det där ögonblicket då man får upp en liten bebis på bröstet. När man bara tittar, tittar, tittar och bara ler och alla smärtor och krämpor är borta. Åh om man fick skruva tillbaka tiden lite …
    Kram!

  3. Jag får tårar i ögonen när jag läser. Den känslan är obeskrivlig! Det allra första. Till och med doften som egentligen inte alls är speciellt trevlig kan jag längta efter…

    Hoppas ni får en fin dag!
    Kram

  4. Min första tår kom också när de tryckte på knappen. Mest av lättnad att jag fick två vaginala förlossningar. Jag var också livrädd för snitt, mest urakut som de visade igår förstås. Försökte intala mig att det är fantastiskt att möjligheten till snitt finns med tanke på hur farligt det var att föda barn förr i tiden. Tänk rädslan inför en förlossning för 100 år sedan. Men såhär i efterhand är jag ändå lättad så rädslan försvann nog aldrig helt.

    Håller tummarna att du får en bra förlossning. Statistiskt sett är ju risken för snitt liten när man redan gått igenom en vaginal förlossning. Jag hade turen att få en riktig drömförlossning andra gången (trots 2 dygns latensfas även då). Hade full kontroll till skillnad från första gången.

  5. Jag bölade. Och blev lite sur på blivande andragångspappan när han berättade för barnmorskan att deras första förlossning tog ju såå lång tid. 8 timmar från värkstart. Hade lust att klubba honom.. ;)

    Det enda jag riktigt reflekterade över (och E) var att jag måste ha varit otroligt lugn under hela förlossningen. Jag skrek inte, jag puttade inte bort någon, jag åmade mig knappt. Var helt inne i min egna lilla värld. Fast det beror nog bara på att jag var så jäkla trött.
    När värkarna startar natten till söndagen och ungen är född natten till torsdag är man inte så styv i korken.

    Sen missade vi lite det där mysiga i starten. Lilla A skrek så hon kippade efter luft första 2 timmarna och fick slutligen alvedon (förmodligen huvudvärk från sugklockan) och sen drogs jag iväg på operation. Men när jag kom tillbaka 5 timmar senare satt hon groda och sov på E, som i sin tur sov lika gott.. ;)

    Förlossningen gör jag gärna om, det är bara det där lilla kruxet med att man måste gå gravid de där hemska långa månaderna först! ;)

    Hoppas du haft en skön natt! Kram

  6. KS var min största skräck också. När det bestämdes att Meja skulle komma med planerat akutsnitt så var jag helt förtvivlad. Dock så var det inte så hemskt som jag trott, men jag kommer ju alltid att undra hur det skulle känns att föda vaginalt…

    Kram

  7. Jag tittade också på programmet och blev väldigt känslosam när det blev akutsnitt och bebisen sedan kom till pappan. Så otäckt och fantastiskt (när lillan kom) på samma gång. Vilken tur att det finns snabb hjälp att få om det skulle behövas. Det är mäktigt att vara med om en förlossning.

  8. jag grät så jag skakade och var helt förstörd. Jag blir så sugen på at föda bebis när jag se sådana är program. Jag ska plocka fram avsnitten sen när jag är höggravid igen om nått eller några år, och ha det som pepp inför förlossningen….

  9. Jag ska se det ikväll tänkte jag, ska nog förbereda mig med ett paket näsdukar, jag gråter väldigt lätt av bebisar för tillfället. Jag är också rädd för snitt, särskilt ett akut sådant och hoppas innerligt att jag ska slippa gå igenom det.

    kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>