Samtalet

Så nu har jag hunnit smälta gårdagens Aurora samtal. Som jag skrev redan igår så gjorde det mig väldigt peppad och revanschsugen. Finge jag skulle jag gärna föda idag så jag kan behålla den känslan, för vem vet, den kan mycket väl förändras. Vad det var som gjorde att jag känner som jag gör inför den stundande förlossningen är att de saker som jag (vi) i efterhand har tyckt känts väldigt fel, har varit just fel. Vi började från början genom att gå igenom den skrivna journalen de har fört på förlossningen. Alla besök och samtal jag någonsin haft med dem på förlossningen under graviditeten med Lilla M finns samlade i den journalen. Allt fram tills julafton 2009 var saker jag kände igen, saker jag faktiskt upplevt. Förvärkar, sammandragningar, yrsel och så vidare, sådant många nog känner av under sina graviditeter. Mellan julafton och den 27:e är även där det mesta överensstämmande med mina minnen och anteckningar. Det är när vi blir inskrivna kl 14 den 27: e som min och journalens information börjar skilja sig åt.

För mig är det fyra eller fem saker som etsat sig fast i minnet från värkarbetet/förlossningen som jag genom aurora samtalet ville reda ut. Har jag fattat allt helt fel, kanske är det så det ska gå till eller är det faktiskt så att min känsla av att vi inte fick den hjälp vi borde fått stämmer? Det vill jag veta innan jag ställs inför en ny förlossning. Så vi tog och gick igenom förlossningen, när sattes lustgasen in och hur, dropp, EDA, kissningar, stöd och till slut sugklocka och eftervård.

De saker jag reagerat på i efterhand är bristen på instruktioner för hur lustgasen skulle användas. Jag panikandades mest jämt  i den och var  bara full, inte bedövad. Min fråga där var om det inte går att få instruktioner – jo då, det bör man som först föderska få per automatik och alla andra om de känner sig osäkra. Så min känsla stämde.

När jag frågade efter smärtlindring blev svaret att jag skulle ta EDA, det var inte mitt val utan det bestämdes mest över mitt huvud, för det var bråttom. Skiftbyte om en halvtimme gjorde att jag fick stressa iväg på toa, vilket skedde i panik för det gjorde ONT, ingången för värkstimulerande dropp sattes i en hast och en stressad narkosläkare gjorde entre. Sambon  fick flera gånger  be honom lugna ner sig, jag var inte redo. När så EDAn väl satt tog den inte, men det skulle lösa sig om jag rullade från sida till sida. Så då var det fixat.

Vi har funderat på hela den här situationen, speciellt som det senare visade sig att det värkstimulerande droppet inte gjorde annat än att ge både mig och Lilla M ökningar av hjärtrytmen så varje gång de ökade det fick de sänka den lika fort. I och med att EDAn i princip slog ut det naturliga värkarbetet låg jag väldigt länge utan något värkarbete men hade lika ont för det. Om de kollat i det läget varför min hjärtrytm skenade så skulle de ha upptäckt att ingången till droppet satt fel och all vätska de pumpade i mig gick ut i armen och inte ut i blodet. När förlossningen var över och jag skulle duscha fick de klippa loss rocken, min vänstra överarm var 3-4 gånger större än normalt. Är det normalt att man missar något sådant under de 8 timmar droppet satt? Nej! Till just det här hör att nu stämmer inte journalen med vad som hände för det står INGENSTANS att droppet satt fel eller att mina och Lilla Ms hjärtljud förändrades när droppet ökades. Lena blev förskräckt när hon hörde detta och menade att det är i princip tjänstefel.

Vi kände oss i långa perioder helt ensamma och är det så att de som föder barn blir lämnade större delen av förlossningen, speciellt efter att EDAn är satt, värkarbetet avstannat och det värkstimulerande droppet varken gör från eller till?  Till saken hör att jag i det här skedet var helt slut och stod och stampade på 9 cm i nästan 5 timmar. Nej! Fick vi till svar. Dels för att personalen ska kunna läsa sina patienter och hjälpa dem att få en så smidig förlossning som möjligt men även för att forskningen visar att det är just i detta skede som personalen behövs som mest, just den sista centimetern tar ofta alldeles för lång tid att utplåna om kvinnan är trött och lämnas vind för våg. Så vi kände rätt, vi skulle ha fått mer stöttning, pepp och kanske till och med ett sockerdropp för att få igång min trötta kropp.

När det sedan var dags för själva krystandet var jag helt slut, jag hade legat länge utan att något hänt, hade fyra sömnlösa dygn i ryggen och bad nästintill själv om att de skulle använda sugklockan. När läkaren väl har satt den undrar hon när jag var på toaletten sist. Jag kommer inte ihåg vad BM svarade men de tog ut Lilla M utan att tömma min blåsa vilket de borde gjort. jag var på toa innan EDAn sattes sedan var det ingen som påminde om det trots påminnelser om att dricka, massor. Enligt vad jag läst ( i efterhand) så är just det faktum att någon med EDA ska kissa regelbundet ganska viktigt då de reflexerna försvinner av bedövningen. Att detta var fel påpekade Lena också, hon frågade till och med om de inte tömde blåsan innan sugklockan sattes, frågan kom sig av att det är rutin och det inte fanns någon journalanteckning om toalettbesök eller tömning.

Som ni ser finns det saker under förlossningen som i efterhand har upplevts både som tjänstefel, negligering och slarv, om ni frågar oss. Det som var så skönt var att Lena som vi fick prata med bekräftade våra farhågor, vi blev inte bemötta på ett korrekt sätt, mina önskemål togs inte på allvar, vi fick inte den stöttning vi hade rätt till när det stod och stampade, droppet sattes helt galet liksom att narkosläkaren hade alldeles för hög arbetsbelastning. Detta är INTE saker som har gjort mig rädd eller fått mig att uppleva förlossningen som jobbig utan det handlar om att jag vill ha svar, ska det gå till så? Det ska inte det och som Lena utryckte sig, det här kan inte vara ett arbetspass som hennes kollegor är nöjda med.

Så inför miniärtans ankomst har vi tillsammans med Lena skrivit ett förlossningsbrev som klart och tydligt säger att vi inte vill ha samma personal. Att vi mer än gärna har en BMstudent närvarande. Att bedövning och lustgas ska ges i samråd med mig och med klarar instruktioner för både mig och sambo. Och att jag ska få lavemang om jag ber om det, med Lilla M var det ju onödigt. Sa dem ja.

Så nu har jag min möjlighet till revansch eller är det kanske förlossningsavdelningen på NUS som har chansen till revansch? Jag vill i alla fall föda barn nu och det känns jävligt viktigt!

17 thoughts on “Samtalet

  1. haha:)! Riktigt mumsiga måste jag säga.

    Nja, alltså jag ser det såhär, barnkläder är inte direkt dyra och kläder är verkligen ett intresse hos mig och vill helst inte att folk ska köpa barnkläder åt mig eftersom jag är väldigt kräsen och de vet de om :) Känner jag mig själv rätt så kommer den stackars ungen få ha 10 olika klädes plagg per dag! Så.. mer kommer det att bli:)

  2. Hej!

    Tack för din kommentar :)

    Min lilla kille har precis blivit 1 år (född 5 januari 2010) inte så mycket yngre än din tjej alltså :)

    Ser att du ska få en till i april, va roligt! hoppas allt går bra.

    //Natasha

  3. Usch! Jag hade också hemska förlossningar. Båda slutade med akut kejsarsnitt efter att värkarbetet avtagit sedan krystvärkarna satt in. Andra förlossningen blev en exakt repris av första utom att det tog 15 timmar istället för 30, att vi slapp sugklockan som mer eller mindre skalperade min förstfödde och att jag fick vara vaken under snittet.

    Lycka till med din förlossning! :)

  4. Fy för att ni hade det så jobbigt när skruttan kom!!
    Stora tjänstefel!!!! Jag blir ledsen när jag läser det för att föda barn ska vara jävligt smärtfullt, men också jävligt vackert!!

  5. Oj va mycket knas de har gjort när du födde lillsessan! Förstår att du inte vill att det ska upprepas!

    Man behöver så otroligt mycket stöd när man föder och jag tycker inte de ska lämna rummet ens när man är i slutskedet. Själva min förlossning var bra (fast jag inte fick lavemang.. ;) ) men jag hade otroligt jobbigt innan. Blev igångsatt på onsdagen med tablett, 3 st blev det allt som allt. Fick bara pinvärkar av det, ont som faaan men inte gjorde det nån nytta.Upp och ned mellan BB och förlossning hela tiden. På fredagen tog de hål på hinnan – inget vatten kvar. Sen fick jag värkstimulerande dropp och 4 timmar senare kom vår Ella. Min barnmornska och usk lämnade inte rummet efter att jag öppnat mig 6 cm – då jag bad om lustgas. (lustgasen var min bästa vän kan jag säga). EDAn fick jag 13.20 och Ella kom strax efter 14, så logiskt borde den inte ha hunnit verka men jag tyckte jag var i himmelriket.
    Så p.g.a att jag gick 20 dagar över tiden, bollades fram och tillbaka och inte fick kejsarsnitt fast jag till slut bad om det gör att jag är tveksam till hur jag vill göra om vi skaffar fler barn. Vill nog ha kejsarsnitt eller iallafall veta att jag blir igångsatt på dagen.

    Sorry, jättelång kommentar, men du vet säkert hur det är..Man läser om nåns förlossning och vips så tänker man på sin egen…

    Hoppas iallafall att allt går toppen för er denna gång!
    Stor kram från mig

  6. Kul att du kikade in hos mig =)

    Men gudars vilken jobbig förlossning du fick!! Hemskt dåligt av personalen hur de agerade.. som att du inte var där! Skandal.. Förstår att du känner dig nervös inför kommande fl för det var ju inte så långt kvar heller såg jag.
    En annan sak jag tänkte på, när Leo skulle komma frågade jag också om lavemang men då fick jag till svar att de slutat med det och inte ger ut det längre..? Får man fråga vart ni bor? Eller vilket sjukus ni ska föda på? Tänkte om det är olika från stad till stad elle rhur det är..??

    Sov gott nu iaf!

  7. Precis som Mira fick jag enorma flashbacks till hur det gick till när EmmaLi kom ut. Med två skillnader bara, jag slapp EDA (som jag absolut inte ville ha) och jag fick kateter eftersom det var rätt uppenbart att jag inte kunde gå på toaletten. Jag fick värkstimulerande för fulla muggar och var lika sömnlös som du. Ensamma i rummet var vi stora delar av tiden (jag hade krystvärkar i en halvtimme utan att ”nån” var där) men vi förstod – fråga mig inte hur?! – att vi var övervakade från ett annat rum.

    Det var mycket intressant att få läsa det här Liw. Och jag önskar dig ALL lycka i april. Det kommer bli sååå bra!! Du är så klok och peppad. Hejja!

    KRAMS!

  8. usch så får det verkligen inte gå till. man är helt utlämnad och fruktansvärt utsatt i den situationen och då behöver man omges av folk som inger lugn, trygghet och som har kunskap och inte slarvar.
    hur stressade de än är, hur många som ska föda eller ja vad som nu tycks varit deras problem, ren nonchalans kanske..?! men det är alldeles förskräckligt!
    du är modig som känner dig revanschsugen efter en sådan förlossning för det ska ingen behöva gå igenom!!
    tusen kramar

    ps: det är mannens syster som bor i umeå. tyvärr är vi aldrig där utan vi träffas på somrarna /varannan jul i småland hos svärföräldrarna. sist vi var i umeå var nog tre år sen :(

  9. Låter som att du hade en hemsk förlossning. :(

    Ja okej, flytt inom Umeå då? :) Själv ska jag flytta 35 mil, hem till min gamla hemstad. :)

  10. Men JA det där låter ju verkligen som SLARV!
    Förstår att du inte känner nån tillit till de personerna som närvarade vid din förlossning.
    Hoppas den BRA känslan sitter i nu och att du får en drömförlossning som känns bra efteråt!

  11. Fy fan vad dålig behandling!!! Helt sjukt ju. Förstår verkligen att ni känner er felbehandlade!!!

    Hoppas ni får den förlossning ni önskar denna gång och slipper all skit!!! KRAM Stina

  12. Vilken tur du fick träffa Lena och prata igenom förlossningen ordentligt! Så många fel borde kanske egentligen varit anmälda redan för ett år sedan? Jag tror det var Lena som förlöste Vilma, eller åtminstone större delen av förlossningen.

    Kram på dig, saknar er!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>