Från bebis till pseudotvilling

Igår gick vi in i vecka 27 och miniÄrtan kommer snart inte bara vara en bebis i min mage utan ett barn, barnbarn men framför allt ett syskon. Jag försöker läsa mig till vad som väntar oss och det enda jag kommer fram till som böcker, artiklar och bloggar har gemensamt är att förberedelse är A och O.  Att förbereda storasyskonet på bebisens ankomst, få det delaktigt i graviditeten och prata om att få syskon.

vårdguiden.se skriver de

Underlätta för det äldre syskonet genom att:

  • förbereda syskonet innan det nya barnet kommer genom att prata om hur det kommer att bli
  • tala om för det äldre syskonet att det är okej att bli ledsen och svartsjuk
  • se till att det får egna stunder med båda föräldrarna
  • försöka undvika att tala om att ”du som är så stor” allt för ofta. Den stora vill också vara liten ibland.
  • försöka få det äldre syskonet att känna sig speciell genom att påminna att han eller hon faktiskt kom först och hade mamma och pappa för sig själv ett tag.

Hur ska vi göra detta med en ettåring? Jag vet faktiskt inte. Jag och Magnus pratade om det när vi åt middag här hemma  igår och hur vi än resonerar hit och dit kommer vi inte på lösningen, Lilla M är fortfarande för ung för att förstå vad som händer med min kropp, för ung för att förstå att det kommer en bebis och för ung för att ha börjat visa ”äganderätt”, både till saker och till oss som föräldrar. Skulle tro att det inte finns någon utan man hittar sin egen lösning. Vår lösning från nu fram tills dess att miniÄrtan kommer till oss är att  när vi flyttat ställa i ordning vaggan i vårt rum och låta Lilla M natta sin docka där i, när Lilla M badar med oss kommer hennes docka vara med i badet, kanske ”byta blöja” på dockan och på något sätt få dockan att bli Lilla Ms egna lilla bebis. Detta för att hon ska vänja sig vid att det finns någon med henne i vissa situationer som vi tror kan bli problematiska. Ett annat steg i detta är att Lilla M om två veckor har eget rum. Vi har pratat om att ta henne ur spjälsängen till en växasäng på direkten i det nya rummet så att spjälsängen får vila och försvinna någon månad innan miniÄrtan kommer MEN vi kommer använda vagga istället och sedan fasa ur spjälsängen under våren när Lilla M blivit lite större. Något jag gjorde redan för några månader sedan vara att plocka bort bebisleksaker, gåstol och babygym så att de helt ska ha försvunnit ur Lilla Ms medvetande när miniÄrtan börjar nyttja de sakerna. Vad jag förstått kan även vagnen vara ett problem men i och med att vi kommer byta vagn helt och hållet, dubbelvagn står högt på önskelistan, så tror vi inte det kommer bli ett problem.

Det pratas om pseudotvillingar när syskon har mindre än 18 månader mellan sig i ålder. Av anledningar som jag inte riktigt kan se är den största delen av forskarkåren och barnpsykologer överens om att det skulle vara något negativt. Speciellt negativt är det tydligen att få pojke – flicka då flickan oftast går om storebror i utvecklingen samt att få pojke – pojke ( pratas då om hela 30 månader) för det uppstår en otroligt stark konkurrens situation. Att det äldre barnet skulle bli åsidosatt, inte få den uppmärksamhet det behöver och bli svartsjukt verkar vara den gängse uppfattningen kring pseudotvillingar.  Jag ser som sagt väldigt få negativa saker med att få syskonen tätt. Tänk vilken glädje de kommer ha av varandra. Vi är redan inne i småbarnssvängen med barnvagn, blöjbyten, nappflaskor, vaknätter och tandsprickning. När miniÄrtan väl blivit fyra – fem år har vi den svängen bakom oss och kan istället för att under tio år vara en ”småbarnsfamilj” , gå till att bli ”barnfamilj” med den förändring i vardagen som det innebär.  Om vi som föräldrar medvetet jobbar med hur vi bemöter både stort och litet syskon tror jag inte det blir några problem att tillgodose Lilla Ms behov av närhet, stimulans och egentid med oss föräldrar. Själv har jag en fyra år yngre lillebror och det är först nu, som vuxna, som vi har ett egentligt utbyte av varandra. När jag tänker tillbaka på min barndom kan jag inte minnas att vi egentligen varit kamrater utan vi mest bodde under samma tak och konkurrerade om samma föräldrar.

Att som blivande tvåbarns förälder inte känna en rädsla kring hur det äldre syskonet kommer reagera när bebis anländer eller hur man själv kommer klara av den nya läskiga situationen tror jag är väldigt ovanligt.  Jag tror dock inte att rädslan  har en korrelation till hur tätt barnen kommer. Visst bär jag på rädslor kring att Lilla M ska  känna sig just  åsidosatt, bli svartsjuk på sitt lillasyskon och känna missunnsamhet men  samtidigt jag tror att risken för det är lika stor oavsett hur kort eller lång tid det är mellan syskon. Så länge vi som föräldrar inte skyller tidsbrist, orkeslöshet eller andra negativa saker på bebis och  samtidigt visar att Lilla M är större, blir delaktig på ett annat sätt och får ansvar utan att för den skull göras äldre än vad hon är tror jag att det här kommer fungera kanon. Med detta säger jag inte att jag inte är livrädd för det är jag. Tänk, en vild 16 månaders Lilla M samtidigt som vi ska lära känna en ny liten person. Helt galet underbart!

Vill du läsa mer om Pseudotvillingar kan du göra det här, här och här.

18 thoughts on “Från bebis till pseudotvilling

  1. en i min mammagrupp fick precis en liten bebis, ungefär ett år efter sitt första barn. det går hur bra som helst. Sömnlösa nätter såklart med en liten bebis och sen en pigg ettåring på morgonen. Men annars så verkar det inte vara nån större dramatik, den ”stora” har liksom förlikat sig med att det finns en till i familjen. Ibland kan det bli lite tårar när bebisen är länge i mammas famn, men det är ju inte hela världen.

  2. lofsan.wordpress.com är en blogg där det äldsta barnet är född juli/augusti 09 och nr 2 född oktober 10. Så där kan du kanske få en del tips. Hoppas allt är bra annars.

  3. Tack för lyckönskningarna. Kan nog behövas för Bambi här.:)

    Jag har 20 månader mellan mina två äldsta döttrar. Och de har alltid varit jättetajta. De första månaderna var svåra när stora tjejen ville ligga nära och lillasyster skulle amma. Men vi hittade lösningar och det är det jag tror det handlar om…att se dem. Det jag kan tipsa om är att inte lämna över det äldre barnet till pappa som så många gör. Alltså att man alltid tar hand om ett varsitt barn. Det har jag sett många exempel på och de får ofta problem med svartsjuka. Men ni verkar vara väl förberedda!=)

  4. Sv; Nej precis, man kan dela på det mesta.

    Ja, jag får betala av det. Orkar faktiskt inte bestrida för de kommer ändå aldrig att ge mig rätt. Det är ju en statlig myndighet.

    Tack detsamma, hoppas ni får en mysig helg!=)

  5. Min syster har 11 månader mellan sina yngsta barn, och det har funkat riktigt bra!
    Dottern är nu 16 månader, och den lilla killen 5 månader. Och det är precis som att hon har förstått att han är mindre. Sen är det klart att hon har svårt att förstå ibland när han ammas att hon inte kan vara uppe i famnen och mysa själv med mamma.
    I förra veckan när de var här satt han i bilstolen och skrek, och hon gick fram och började gunga stolen försiktigt fram och tillbaka för att trösta honom. Så himla gulligt! =)
    Och någon jätteavundsjuka har de inte alls känt av.
    Det var mer när äldsta sonen fick sin lillasyster, han var 3 år då.
    Så kanske är det så att de när de är så små inte känner den där avundsjukan på samma sätt?

    Jag tror och hoppas att det kommer gå jättebra för er! =)

  6. Äsch, läkarkåren har haft många åsikter genom åren, mer eller mindre vettiga.

    Ni verkar väldigt medvetna och insatta i ”problemet”. Därför tror jag inte att det kommer bli något ”problem”.

  7. Jag tror ni kommer fixa det galant! Så länge Lilla M är delaktig så är jag helt säker på att det kommer bli bra i slutändan. Och oavsett vad all forskning överallt visar på hela tiden kan inte alla själva bestämma när de ska få barn. Vissa får tätt och vissa får långt isär, så är det bara.

    Finns ju många bloggar med pseudotvillingar som du kan läsa om du vill, bla Lovisas (som Susanna tipsar om ovanför) som har Sixten och Baxter med 14½ månad mellan dem!

  8. Förstår precis vad du menar. Jag tyckte det var svårt att förbereda Evina för syskon och även om hon pussade magen och kallade den bror förstod hon ju inte vad som väntade. Dessutom var det lite av en sorg att inte kunna dela förväntningarna med henne.

    I efterhand kan jag säga att det gått jättebra för oss. Nu är det ju inte så tätt mellan mina, ca 20 månader, men Evina var väldigt kramig med lillebror i början men lite reserverad. Sedan glömde hon snabbt att hon varit ensam. Först nu har svartsjukan kommit, från båda håll, men samtidigt har de otroligt mycket glädje av varandra. Det är riktigt slitigt ibland med två små, det går inte att komma ifrån. Det är inte bara som dubbla småbarn utan dessutom nya bekymmer som kommer av att det är fler än en att ta hänsyn till hela tiden. Trots det skulle jag inte kunna tänka mig att det är bättre med längre mellan barnen. De har som sagt mycket roligt ihop, Evina behöver inte minnas hur det var att vara ensam och därmed inte känna sig så åsidosatt, vi har inte småsaker drällande överallt som vi ska hålla borta från lillen då Evina ännu inte har så mycket sådana saker… och säkert många fler fördelar.

  9. Hej gumman!
    Nä, det har du rätt i! Dom förstår ju inte så mycke.
    Mellan mina två första e det 1 år 3 mån, å Adam fattade inte att jag va gravid. Sen när lillebror helt plötsligt va ute, magen borta, ja då låssades han som ingenting. En jättekonstig reaktion tyckte jag.
    Men sen va det det där med näsa, öga å allt sånt som han pekade på och i. Haha… stackars Elias. =)

    Det kommer gå så bra ska du se! =)
    Spännande nu! Inte alls långt kvar!!!

    Stor kram!/Mima

  10. Äsch, vilket svammel från ”forskarna” som vanligt. Som jag skrev på Facebook så hur är det med tvillingar då? Blir inte de åtsidosatta och måste konkurrera om uppmärksamheten? Är det någon som säger att de som har en tvilling mår sämre en singelfödda barn? För att inte tala om trillingar!

    Det finns så många saker under barndomen och uppväxten som påverkar hur barn mår när de blir äldre och vuxna. Syskon är en sak som påverkar, föräldrar, boende, skola, djur, amning, mat, sömn och tusen andra saker. Skulle vi lyda forskarnas alla råd skulle vi antagligen göra bäst att ge fan i allting…

    Jag har femton månader mellan mina två första barn. Den äldre var inte alltid så förtjust i sin lillasyster och hon hade svårt att förstå att det var en bebis – en bebis som faktiskt fick ont om hon slog henne, t.ex. Men vi kämpade på och lät henne vara så delaktig som möjligt, hjälpa till att byta blöja, välja kläder, skjutsa vagnen etc. Hon hade en docka som hon brukade amma när jag ammade bebisen. :-)

    Nu är de 8 och 7 år gamla och förstås jättetajta. Jag brukar inte tjuvlyssna på deras samtal men jag har god lust, det skulle vara spännande att höra vad de pratar om. De leker och spelar tillsammans hela dagarna efter att de kommit från skolan och jag hoppas att de kommer att hysa stor respekt och förtroende för varandra när de blir äldre.

    Jag är själv 6 år äldre än min nästföljande syster och mitt andra barn är 6 år äldre än mitt tredje barn. Med den åldersskillnaden är det kanske lättare rent praktiskt, man har inte två blöjbarn, t.ex. och man kan även få mer hjälp och handräckning av det äldre barnet, som också bättre förstår vad som har hänt. Men min syster och jag har inte stått varandra nära förrän i vuxen ålder och det är antagligen svårare för en nioåring att leka med en treåring än med en jämnårig. Tänker jag.

  11. Hej!

    Hittade in hit men fråga mig inte hur! ;-) Spännande med en till liten knodd.
    Jag förstår oron och tankarna.ni har men tycker inte ni ska oroa er. Vi har en liten kille som fyller 2 år i april och en till liten som kom i augusti förra året så det skiljer ganska precis 1 år och 4 månader mellan dem. Det går hur bra som helst! Vi förberedde inte den äldsta något särskilt, för som du säger. De är för små för att förstå!

    De viktigaste tror jag är när andra barnet föds, att den första får känna delaktighet och att man inte ”knuffar bort” den. Det gör man såklart inte medvetet men kanske kan hända omedvetet om man stressar eller är trött kan jag tänka mig. Vi låter alltid vår äldsta var med och när jag till exempel fortfarande ammade och han kom fram så tog jag armen och drog honom intill oss. Så mysigt och jag tror aldrig han känt sig utanför.

    Rent spontant så kommer han ofta fram och hjälper till vid blöjbyten och vill gärna stoppa in nappen i munnen på sin lillebror och liknande. Vi låter honom hålla på så länge han inte är hårdhänt och nu när den minsta är 5 månader så börjar de få lite kontakt med varandra. :-)

    Det enda som varit jobbigt (om man bortser från sömnbrist ;-) ) var under förlossningen, att lämna bort den äldsta sonen under flera dagar som det tog innan jag fick komma hem. Men såhär i efterhand är det ingen fara och han hade det hur bra som helst hos mor- och farföräldrarna. Mest man själv som oroas och längtar.

    Oj, det här blev långt! ;-) Hur som helst, ville bara säga att ni inte borde oroa er utan barnen kommer ha sån glädje av varandra så småningom!

    Lycka Till!

    //Pernilla

  12. Det är lite längre mellan mina barn. 22,5 mån. Alltså nästan två år. Men de är båda pojkar och då skulle det ju inte fungera…

    Visst är det konkurens emellan dem. Och ibland kan det så klart vara jobbigt. Men är det inte så med alla syskon. Jag tycker att vår förstfödde alltid varit väldigt generös mot sin lillebror. Det har nog mer med hans personliga egenskaper att göra än hur vi har agerat. Men visst. Jag tänkte mycket på sådant där i början. Kanske ska man fortsätta att hålla det i bakhuvudet även när de blir äldre?

    För jag tycker snarare att det är den lille som konkurerar mer med den store här hos oss. Och det kan ju bli lite jobbigt ibland…

  13. Vill skriva något om det då jag är mer eller mindre en pseudotvilling; 19 månader avstånd till lillebror. Det har skadat hela mitt liv enormt-nu 46 år- från redan allra första början då lillebror kom till.
    Morsan fick mycket mindre tid med mig, avundsjuka kom förmodligen från min sida.
    Morsan ska ha kört hårdare tag med mig för att få ordning på det hela och mycket blyghet och rädsla skapades från min sida förmodligen.
    Minns också att jag än en gång fick frågan när jag var så där 8-9 år om mig och min yngre bror- ”är ni tvillingar?”.
    Sett gamla samtidiga foton av mig och min bror när vi var så där 4, 5 år eller så vad lika vi ser ut i klädsel och mycket annat.
    Jag är duktig i det mesta, men har två ganska dåliga också och det är planering och vara målmedveten. Morsan planer för mig blev nog inte lika viktiga då en till kom till.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>