Att se om sitt eget hus

Efter en tung vår med sjukdomar, jobbsök, dålig sömn, ångest och allt det där som hör vardagen som småbarnsförälder och sambo till har jag bestämt mig för att leva i nuet. Inte känna ångest över vad som ska göras i morgon men framför allt inte känna ångest över det jag inte hinner, orkar eller ville göra igår. Leva här och nu med barnen och Magnus. Om det inte dammsugs varje dag är inte det hela världen, om vi inte äter den där präktiga middagen 10 av 10 dagar är inte heller det hela världen och om jag inte bloggar 3 gånger per dag så är det nog bara sunt. Det sista har jag helt släppt. Bloggar jag tre gånger i månaden är jag banne mig nöjd just nu för här och nu lever vi ute, utan datorer och nästan helt nerkopplade. Ja förutom instagram (Alwali) och twitter (Liwmodern) då. Så jag jobbar på det här med att leva här och nu. Läser lite där, städar lite här, barnen mår bra, vi bråkar lite där som sig bör med en trotsande tvåochetthalvtåring, men jag försöker tänka att nu bråkar vi men det är inte så det blir om tio sekunder. Sen så kramas vi massor för jag har två helt underbart kramgoa tjejer just nu så det gäller att passa på. Funkar så där för mig som är en kontrollperson av rang, men det blir bättre och bättre. Skaka av mig irritationen, ångesten och frustrationen och gå vidare till nästa nu. Med barnen för oj vad de går och så är sommaren över och nuet känns nog inte alls lika lockande som igår eller för några veckor sedan när det nu som då väntar är regn och rusk.

Tyvärr har jag väldigt svårt att helt släppa bloggen för det är ju ett fint minne senare, men just nu jobbar jag på minnen som bevaras i skallen. Ja och de där jäkla fotoalbumen som är sommarens projekt, nog med ångest för flera år framöver men någon gång ska det första kortet sättas in, nu är de i alla fall framkallade. Men just nu, idag, ska jag ta mina flickor i handen och gå ut och gunga och lämna både frukostdisk och dammsugning tills vi kommer in igen för nu har de ätit upp sin lunch och solen skiner.

Jag kanske låter sjukt ansvarslös, som om vi inte alls tänker på morgondagen, men det gör vi men ibland blir det för mycket gårdag och morgondag och dagen försvinner. Det är det jag vill undvika. Leva i nuet i så mycket som möjligt.

6 thoughts on “Att se om sitt eget hus

  1. Tack detta peppade mig också :) De va som att jag själv kunde skrivit detta inlägget faktiskt. Jag jobbar också på detta, att kunna slappna av och att de inte alltid måste städas och va mer i nuet. Och ja de där korten alltså, är ett projekt här me kan jag säga. Har allt kvar sen Olivias bebistid, så de finns att göra! Jag lägger till dig på instagram om de är ok? :) Kram

  2. Helt rätt tycker jag. Tiden går ju så fort. Snart är man inne i jobb och vardag och sörjer att man inte har mer tid med barnen.
    Men jag har missat det här med jobb och ev flytt, mer info?
    Kram på er

  3. jag tycker snarare du är ansvarsfull att leva i nuet är viktigt, lite damm i hörnen eller mindre datortid känns bara sunt o ärligt mot sig själv o den verklighet man lever i. njut av livet o tiden som är nu, dina härliga ungar lever så – följk deras exempel. allt har sin tid – dammet o datorn är kvar till en annan gång när det kan prioriteras. ha fina sommardagar (gärna med sol, men man kan ju hitta glädjen i ren, blåst o kyla med…) kram!

  4. Det låter väldigt sunt och bra! För det är så lätt att bara tänka på allt som ska göras, alla måsten, gärna med hjärtat i halsgropen.

    Ta hand om dig!

    kram

  5. Ibland undrar jag om det är fel på mig så sådär känner jag alltid nästan. Eller alltså. Där andra känner tvång och pliktkänsla inför disk tvätt och städning känner jag magvärk för att jag INTE känner pliktkänsla för det. Det känns ibland som att vi lever i en svinstia (inte dammig och lortig, men stökig) och jag blir tokig på det, men… precis som att jag inte ”orkar” bry mig om att gå ner de där förargliga fem kilona och därför inte heller kan klaga på mig vikt, precis på samma vis kan jag ju inte gnälla på att vi har stökigt hemma…

    Isch. Det blidde gnälligt det här! Sorry! Ville egentligen bara säga att jag är glad att du inte lämnat bloggen helt och att jag nu hittat dig på Twitter mä!

    Krams!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>