Tänk så fel jag tänkt.

Jag tycker det är ofta jag som förälder och sambo känner mig orkeslös och som att all energi går åt till att plocka, jaga, mata, byta och ta igen förlorad sömn. Det händer titt som tätt att jag kan känna att barnen är energitjyvar, att de mest tar energi och inte ger tillbaka. Precis som jag kan känna med kära sambon också – gnat, gnäll, vardag, disk, tvätta, städa, barn, handla. Ja ni känner nog alla igen er.

Efter nästan tre veckor själv kan jag säga att jag tänkt om. Barnen ger så mycket mer energi än jag tidigare förstått. Sambon också. De är drivkraften i min vardag, kanske självklart när jag tänker efter men mitt i stöket är det inte så självklart att komma till den insikten. Nu har jag det. Under de här tre veckorna har jag känt mig otroligt orkeslös, lat och helt utan driv. Det där som får mig att längta hem, vilja laga mat, städa, tvätta och ta hand om mig själv och andra har saknats. En bra insikt. Även om jag inte har några förhoppningar om att jag inte kommer falla tillbaka i samma tänk då och då så kommer jag minnas den här tiden som utan färg och glans, inget extra och bara det nödvändigaste. De där extra skratten, kramarna och samtalen, det lilla extra i vardagen det tänker jag ta till vara extra varsamt i framtiden.

7 thoughts on “Tänk så fel jag tänkt.

  1. Det här kanske låter lite konstigt, men du får mig att vilja åka iväg 3 veckor… Bara för att förstå att – som du skriver – familjen även GER en massa energi, och inte bara tar.

  2. Kloka ord, som får mig att inte vilja åka iväg och lämna familjen. För jag tror att jag redan har fått den insikten, men det är nyttigt med en påminnelse. Ha det fint och ta hand om familjen!

  3. Jag tror vi ofta hänger upp oss på många saker i vardagen som inte alls är så tunga, tråkiga och jobba egentligen. De är bara en del av livet, visst tusan saknar man dem när de väl försvinner. Eller i alla fall delar av dem.
    Hoppas dina finingar är hemma snart där de hör hemma!
    Kram

  4. För mig var den största energitjuven mig själv så att jag skulle ”få” börja jobba var apselut nödvändigt. För allas skull. Idag är det fyra veckor sen jag arbetade första dagen på nästan två år. Det är fortfarande såå roligt! Men… ge mig några månader till och jag är säkert lika uttråkad på arbetslivet som jag var på hemmamammarollen. Det är verkligen inte lätt att pliisa mig…

    Bilderna i inlägget ovanför: underbara!! Dina fina fina tjejer!!

    Krams!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>