Förlossningsberättelse – När Lilla A kom till jorden

Vid 23- tiden på onsdag kvällen den 27 april gick jag och la mig efter ett trappass med Ida, upp och ner i trappor av alla de slag under en timme och sedan en promenad på det hade fått min kropp att ta paus. Bra tänkte jag och såg fram emot att kunna sova i alla fall några timmar. Tji fick jag. När jag lagt mig och väl hittat en vilsam ställning att sova i satte kroppen igång att arbeta med full kraft igen och den här gången kändes det att det var på riktigt. Jag låg i två timmar, andades och mer eller mindre njöt av att det med största sannolikhet var igång. Var latensfasen över för den här gången?  Det  verkade så.

Vid 01:30 väckte jag Magnus och sa att det nog var dags att kliva upp och stoppa i sig lite fika för det började göra lite för ont för att ligga hemma och vänta på bättre tider. När jag rest mig ur sängen och går till toaletten känner jag nått blött och blir lite små lur på om vattnet gick, det var dock inte det där vattenfallet jag väntat mig, så jag var skeptisk. Jag petade i mig en smörgås och Magnus gjorde i ordning några åt sig att ta med till förlossningen. Magnus ringde taxin och efter ytterligare ett samtal började vi gå mot Centrum av området, jag kunde inte stå still. Taxin kom och körde oss den dryga kilometer vi har till förlossningen, jag som alltid sagt att vi skulle gå in, fick se mig slagen av värken och var glad att vi inte gick.

På förlossningen visades vi in i ett undersökningsrum och BM Anette kom och satte CTG. Den visade på värkar var 3-4 minut, vid undersökning visade det sig att vattnet inte hade gått men jag var öppen fem centimeter med en centimeter kvar av livmodertappen. Vi var igång. Jag kan fortfarande känna glädjen när hon sa att vi var i förlossning och fick stanna kvar, jag som hela tiden förberett mig på att få åka hem igen. Trots smärtor kändes det som jag dansade fram, vi skulle föda barn och peppen var på topp.

Vi fick  vid 03.05 sal 12, eller gamla sal 12, nu heter den något annat, samma sal som Lilla M föddes i och det kändes bra. Vi fick order om att hålla oss alerta så vi började vandra. Jag vandrade och vandrade, vi löste kryss och fikade. Vid 04.30 tog jag en dusch, en så varm och så lång att Magnus var orolig att jag skulle bli överhettad.


Klockan fem kom Anette och undersökte mig igen och hör och häpna, jag var öppen 9 cm.   Vi, jag och Magnus, började spekulera i när mini skulle komma, vi trodde snart, men Anette förklarade att bebis fortfarande stod högt upp i bäckenet. Jag efterfrågade lustgasen och fick dess trygga  lindring i min hand.

Pilatesbollen rullades fram och jag satt där, andades i lustgasmasken och löste korsord. Överlycklig över att Magnus hade spotify på telefonen.


När klockan var sex var jag fortfarande öppen nio och bebis hade inte sjunkit så då blev det till att lägga sig på sidan, först höger, sen vänster. I det här skedet hade jag haft lustgasen på i en timme och i samma veva som det blev skiftbyte kring halv sju bad jag dem öka på lustgasen ett snäpp. Lena som tog över efter Anette, förövrigt vår auroraBM, kändes trygg och visste ju precis hur vi ville ha det. Vid undersökningen strax efter skiftbytet, 07.15 var läget oförändrat och  jag beordras upp på knä, halvt hängandes över ryggen på sängen tog vi värk efter värk. Det gjorde så fruktansvärt ont så vid 07:40 bad jag dem öka på lustgasen ytterligare ett snäpp, nu var det max.


Magnus gjorde sitt bästa för att hjälpa till och vid det här laget hade livmodern gått från klar (öppen 10 cm) till att bara vara öppen 8 cm. Det berättade aldrig Lena för mig utan det ser jag nu när jag kollar partogrammet. Jag var trött, hade ont och främst hade jag inga ben. Precis som med Lilla M så satte sig den värsta smärtan i just låren och Magnus och Lena hade ett drygt jobb att massera mina lår under värkarna, Lena tryckte på diverse akupressurpunkter på fötterna, allt för  att lindra min smärta. I det här läget ville jag upp men det gick inte, benen bar inte. Vid 8.30 känner jag krystimpulser och Lena undersöker, nej då, värkarbetet är inte tillräckligt effektivt så det sätts ett värkstimulerande dropp, huvudet står fortfarande över spinae. Det sätter fart ännu mer och smärtan börjar bli ohanterlig, vid de värsta värkarna får jag panik och skriker rakt ut. Jag minns inte hur ont det gjorde bara att jag kunde se smärtan i Magnus ögon, den enda fasta och trygga punkten i rummet just då.

Vid 8.30 begärde Lena även in  en konsultation med läkare för hon börjar misstänka att bebis inte står helt rakt i födslokanalen och det är därför den inte vrider ned sig de sista centimetrarna mot bäckenbotten. Sofia, en ST läkare, kommer in och undersöker och precis som Lena misstänkt så ligger bebis med en framstupa huvudbjudning ( tror det hette så). När jag får reda på detta tappar jag modet, ska det göra ännu ondare? Av någon anledning var jag helt säker på att detta skulle leda till snitt så jag börjar gorma om det när värkarna är som värst. Släpper syrgasmasken och ber om snitt, jag vägrar minsann ligga och plågas i onödan längre. Som tur är har vi Lena med oss, hon vet mycket väl att snitt är det sista jag vill så fort värken klingat av så när hon får någon sekund överringer hon på Narkosläkaren så de skulle kunna sätta EDA. Inget aktivt val från min sida, men så blev det. Det hände sig så att hon var på förlossningen och kunde ta oss på direkten. Jag upp och sitta på sängkanten, krama Magnus i panik under värkarna och plötsligt känner jag hur det kommer en bebis. Läkaren pillar på i ryggen och precis när jag känner hur nålen går in i ryggraden kommer den första riktiga krystimpulsen. Jag skriker rakt ut i masken, det kommer bebis. Fattar ni inte det kommer en bebis!! Det tog läkaren ytterligare en värk att förstå att jag verkligen hade en bebis mellan benen så när jag väl ligger på sidan krävs det två kryst så är bebis ute. Med en EDA slang i ryggen som aldrig användes kom så lilla Lilla A ut 09.13 på två kryst och med navelsträngen ett varv runt halsen.


Så här en vecka efter förlossningen är jag nöjd. Jag klarade en hel förlossning på bara lustgas vilket jag aldrig trott innan. Jag klarade av att gå in i förlossningssalen med värkar och fortfarande känna mig peppad och revanschsugen. Sugen på att föda barn helt enkelt något jag starkt betvivlat så här på slutet. Att det skulle göra ont var jag beredd på, jag var dock inte beredd på min totala kapitulation inför smärtan den sista halvtimmen. Eller på den rädsla jag kände inför att bli lämnad ensam i min smärta. Utan Magnus hade jag aldrig klarat mig utan EDAn, då hade jag nog bett om den redan vid 5-tiden. Jag hade nog även fått panik mycket, mycket tidigare än jag fick och framförallt så hade jag inte kunnat behålla mitt goda humör så länge. Så även om jag fick min revansch och fick föda fram ett barn utan sugklocka och verkligen känna hur kroppen jobbade ut det så är revanschen till lika stor del Magnus för utan honom hade det aldrig gått. Ett bra team med andra ord.

Sen att jag kan känna ett litet stygn av bitterhet inför det faktum att det sattes en EDA infart som

-ett inte användes och

-två gav mig den här långvariga huvudvärken,

det försöker jag att svälja. Men lite bittert är det allt att den första veckan med Lilla A ska kantas av citodonrus och huvudvärk.


Sista måltiden

Med lite delade känslor är det här mest troligt sista måltiden på BB.

20110503-125018.jpg
Det ska bli jätte skönt att komma hem. Kramas med Lilla M, sova i egen säng och ha någon mer kanal att titta på än fyran och SVT. Dpck är det så mycket svårare att ta det lugnt hemma och verkligen vila. Ett dygn till i total lugn och ro hade inte varit fy skam det heller. Men, nu är infektionsrisken borta, värdena bra och huvudvärken blir bättre och bättre. Sängliggande är jag några dagar till och i ett första skede är jag sjukskriven fram till fredag.

20110503-130342.jpg

20110503-130351.jpg

Inlagda

Vi har nu ett rum på BB att kalla vårt i några nätter. Jag ska utredas och utslutas. Förhoppningsvis blir jag även behandlad och får komma hem på några dygn. Mamma blir kvar några dygn extra och tar Lilla M så jag får behålla betjänten med mig när jag är inlagd.

20110501-122203.jpg
Äta bör man, annars dör man. Även på sjukhus.

En komplikation

God morgon.

20110429-062429.jpg

Här har vi precis vaknat, Lilla A äter och jag samlar mod inför att gå på toaletten. Inte så att jag tycker det är läskigt pga förlossningen utan på grund av huvudvärken jag har sedan förlossningen. I slutskedet var jag väldigt väldigt smärt påverkad, bara lustgas och Lena (BM) kallade på narkosläkaren för EDA. Nålen hann sättas men r jag sitter där på sängkanten och de ska tejpa känner jag att mini var på väg ut. Efter att ha fått rummet att förstå att hon var verkligen på G gi ck allt fort. I tumultet blev det lite fel så jag lider av en svit efter en bedövning som aldrig kopplades på.

Svår huvudvärk efter ryggbedövning beror oftast på så kallad durapunktion, vilket innebär att epiduralnålen oavsiktligt orsakat ett hål i den hårda ryggmärgshinnan. Det händer en person på 100 och ungefär hälften av dem får huvudvärk. Typiskt för den här huvudvärken är att den kommer i stående eller sittande ställning men försvinner när man ligger ned. Smärtan är ofta intensiv och om den inte går över inom ett dygn genom att man dricker rikligt med vätska och tar värktabletter brukar den behandlas med så kallad blood-patch. Det innebär att lite av kvinnans eget blod sprutas in i epiduralrummet för att täta hålet i ryggmärgshinnan. Lindringen brukar komma snabbt och är oftast god. I enstaka fall kan behandlingen behöva upprepas. text tagen från vårdguiden.se

Just nu är jag liggandes hela tiden, ammar liggande och så vidare. Tack vare denna huvudvärk har dock Magnus fått stanna över natten trots fullbelagd avdelning. Och så är det ibland, shit happens! Ingen idé att hänga läpp men det gör ont, även i ryggen vilket nästan är jobbigare när jag måste ligga raklång hela tiden.

Ingen idé ni frågar om förlossningen, eller varför jag fick EDA så sent. Hur jag fick min revansch får ni läsa om när jag smält det hela lite mer :-)

Förlossningen

Efter ytterligare en natt med 12 timmars sömn för huvudet men ingen vila för kroppen så var jag väldigt trött men ändå inte. Jag var grymt adrenalin stinn, på nått sätt skulle Ärtan ut och det borde vara snart. Redan när jag klev ur sängen vid 8-tiden så var jag helt säker på att idag kommer vi få träffa Ärtan. Rastlösare än vanligt så krävde jag Magnus medverkan i en promenad med målet att skotta några vänners garageuppfart. De var borta över jul och det hade kommit över 60 cm snö, vad kunde vara bättre för att starta en förlossning?

Mycket snö

Sagt och gjort! Efter första vändan med skoveln så riktigt kände jag hur det satte igång ordentligt, värkarna blev inte intensivare men kom tätare och nu var det inga med längre mellanrum än 2 minuter.

14:05 skrivs vi in på förlossningen, undersökningen visar att jag är öppen 3 cm och att livmodertappen är helt utplånad. Vi får order om att promenera, ta en fika och komma tillbaka vid 16:30. 16:50 får vi ett rum, sal 12 och vid undersökningen 17:00 är jag öppen 4 cm. Äntligen lite resultat!

Sofia, vår barnmorska frågar hur vi vill göra. Hon tror att det kan vara en bra idé att ta hinnorna så att värkarbetet får lite hjälp på traven så 17:05 går vattnet. Kommer så väl ihåg hur skönt jag tyckte att det var. Jag som varit konstant kissnödig i 6 månader var inte det längre, helt otroligt! Efter detta fick Ärtan en skalpelektrod och allt ser bra ut. Vid 18 får jag prova på lustgasen för första gången, vilken treat, fyllan kommer som på beställning =)

18:43, fortfarande hög på lustgasen.

19:00 är det dags för en ny undersökning. Jag är öppen 5 cm och huvudet står ovanför spinae. Ökar på lustgasen lite, men ännu gör det inte så ont. Den mesta smärtan går att andas igen samt att Magnus gör sitt bästa för att avleda min uppmärksamhet. Korsord, fotmassage och högläsning gör susen. Vid 20:30 frågar vi efter akupunktur men den enda som jobbar/ska jobba som kan det slutar vid 21:00 så det hinns inte med. Istället kommer EDA på tal och på nått hastigt och lustigt vis så står narkosläkaren i vår sal kl 21:00, redo att sätta nålen. Vi fick intrycket att det skulle ta ett bra tag för honom att komma, men så var icket fallet. En infart sätts i armvecket istället för i handen då Sofia inte hittar någon bra åder, ifall jag skulle behöva få värkstimulerande dropp i ett senare skede. Maj kliver på och blir vår följeslagare resten av förlossningen.

21:10 sitter EDAn efter några darriga minuter. Hur fan ska man kunna vara still under en värk? Helt galet! Efter frågan känner du båda dina ben? som får ett jakande svar rusar narkosläkaren iväg och undersökning visar att jag är öppen 8 cm vid 21:30.

21:45 super hungrig och jag låter efter många om och men Magnus lämna mig för några minuter för att göra mackor åt mig, kaviar macka mums! Medan jag äter mina smörgåsar så undersöks jag igen och på 20 minuter har jag öppnat mig en cm till, alltså öppen 9 cm nu. För att få lite mer fart så sätter jag mig på en ”medicinboll” eller jag försöker grensla en men det gjorde så ont, fy för mina fogar i det läget. Istället lägger jag mig i sängen med ryggen uppvinklad och benen i en sackosäck, kanon skönt! Fotmassagen gör sitt till kan jag lova =)

Fotmassage! =)

22:45 är jag öppen 10 cm med kant och nu tror både jag och Magnus att det är dags för Ärtan att komma ut, hell no! Huvudet står fortfarande ovanför spinae så det är en bit kvar. Jag är trött och less och vill bara träffa äÄtan så jag kämpar mig ur sängen och står med en gåstol, eller står och står, jag hänger över en. Magnus har fått stränga order om att svalka min rygg med en våt trasa mellan värkarna. Vaggar försiktigt fram och tillbaka när värkarna kommer för att följa med i smärtan som nu blivit intensivare. Nu inser vi att EDAn tagit dåligt på vänster sida, men ingen idé att be om ny.

Ganska mör kan jag lova.

Vid 23:30 tycker Maj att värkarna avtagit så hon sätter igång droppet med värkstimulerande. Det händer ingenting. Vid 00:00 ökas droppet men det enda den gör är att öka på Ärtans puls så den minskas till startmängden igen. 00:30 nästintill tvingar jag Magnus att gå och köpa en kopp kaffe, för nu känner jag att snart kommer jag inte vilja att han lämnar mig överhuvud taget. Han är under hela förlossningen den enda som betyder något, jag ägnar mer tid åt att han ska må bra än åt mig själv för jag visste att om han inte orkar så kommer det inte gå bra.

Strax innan 01 blir jag sugen, om man nu kan vara det när man föder barn, och tar en kexchoklad och cola. Detta får jag ångra djupt 3 minuter senare när jag mellan tuggorna känner hur jag bara vill spy. Vid det här laget har jag lutat mig över sängens rygg som är uppvinklad och skriker åt Magnus att Nu vill jag inte vara med, jag vägrar spy! Nu åker vi hem! Det var kanske 5 minuter av ångest, inte för att det gjorde ont utanför att jag mådde så illa. Dessa fem minuter är de enda under hela förlossningen som jag känner någon slags ångest över vad som händer med min kropp eller runtomkring. Jag hatar att må illa, det värsta jag vet.

Efter detta blir det en ny undersökning som visar att huvudet passerat spinae, äntligen händer det någonting. Vi byter ställningar frenetiskt men jag håller mig till sängen. På rygg, på sidan, knästående mot sängens rygg osv. Kliver inte ner från sängen för det gör så ont! 01:15 får jag första krystimpulsen men Maj säger åt mig att inte krysta för huvudet står fortfarande för högt. Efter undersökning vid 01:45 konstateras att huvudet är nästan vid bäckenbotten, det har roterat men är inte riktigt nere. Men snart dags! Styrkt av detta brölar jag i lustgasmasken och gör mitt bästa för att inte krysta, inte helt lätt!

Vid 02:25 inser både jag och Magnus men framför allt Maj att jag inte har mycket kraft kvar för att krysta, för nu är det dags. Jag säger väldigt fort att de gärna får hämta sugklockan för jag ville bara sova, sagt och gjort läkare påkallas och in kommer även en barnskötare ( eller vad det heter) USKa iaf, som hjälper till. Läkaren, Ingrid, kommer in klipper mig och sätter klockan på plats. Efter tre krystningar så är Ärtan ute, det enda jag minns av själva krystandet är att det var en läskig känsla, som om en boll skulle ut fast på ett skönt sätt, ett bra sätt! Ärtan var ute! Varken jag eller Magnus fattade nog inte riktigt innan att vi skulle ha en bebis efter förlossningen, allt var så fokuserat på att föda. Ärtan fick komma upp på mitt bröst direkt och det dröjde cirka 15 sekunder innan Ärtans ljuva stämma fyllde salen 02:40 måndagen den 28 december 2010. Magnus såg chockad ut, jag krystade ut moderkakan och försökte på nått vänster lugna den skrikande babyn. Det dröjde närmare 10 minuter innan vi kom på att kolla vad Ärtan hade för kön. Det var en Lilla M en alldeles underbar, välskapt liten flicka med rött hår. Världens finaste!

Mat! Lilla M tar bröstet nästan på engång, här är hon 10 min gammal.

Den helt underbara gåvan till trots så gjorde det jäkligt ont att bli sydd, ondare än allt annat tror jag. I samma veva så skulle de plocka bort droppet och allt det där och inser att droppet suttit fel så min vänster arm är tre gånger så stor som normalt, inte okej! Det tog ett tag för dem att fixa till mig ”där nere”, och under tiden ammar och myser jag och Lilla M.

Efter en timme och 20 minuter så tar Maj Lilla M och väger/mäter henne. 3535 gram och 53 cm lång är vår lilla tjej.

Efter detta får jag och Magnus fika, gud så gott det smakade och Magnus får hålla sin dotter för första gången, det är kärlek vid första ögonkastet!

Kärlek!

06:15 rullas jag och Lilla M in på sal 18 på BB där vi stannar till lunch vid tisdag. Det är nu livet börjar, livet med vår underbara Lilla M!